Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bönen - III. Bönens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4°
kräver samtidigt samlad energi. »Gud ingiver
mitt hjärta att ropa», säger Bunyan. Och Pascal
tackar Gud, för att Gud ingiver honom att tacka
Gud. Men Luther har också rätt, när han betygar:
»Bönen är ett arbete över allt arbete.»
Gudsumgänget får karaktären av en stundom våldsam
kamp, där det dock ytterst gäller att övervinna
sig själv och erövra visshet om Gud, själens tröst
och frälsning. Därav de store bedjarnas
dramatiska spänning, äkta botstämning och skarpa
motsatser i bönen — »undermänskligt elände och
övermänsklig tillförsikt», skriver Julius Wellhausen om
Jeremia. Därav den hänförande och livgivande
kraften i deras böneliv. Även »ske din vilja» blir
för denna fromhet icke en helig passivitet och kylig
likgiltighet, utan en aktiv underkastelse av en renad
om också lidande vilja under Guds vilja i förtröstan
på att Gud vet bättre än vi. Ja, mer än en
underkastelse: även en redobogenhet att göra Guds vilja.
Jesus har skapat denna undergivenhetens bön,
liksom Mose genom sin profetiska medlareställning
givit upphov åt uppenbarelsereligionens böneliv
överhuvud. Jeremia lärde av lidandet en innerlighet,
som efter honom fått sitt högsta uttryck i
Psalta-rens sjuttiotredje psalm. Ännu i dag äger vår
psalmbok ingen hjärtligare och starkare vers, när
det gäller att utsäga själens hemlöshet i världen,
dess längtan och dess enda verkliga lycka, som
består i att vara hos Gud, huru än levnadens yttre
och inre öden i övrigt gestalta sig. Har någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
