Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S*
konstarts täckaste alster, éhuls berömda »Mälaren och Modellerna» (Uoe folie)
ar>-mältes vara färdigt att presentera sig för publiken samt också verkligen
presenterade sig.
Det är ej vår afsigt, att liär ingå i någon granskning af detta styckes nya
uppsättning på scenen, elriru hvad andra blad derom haft att säga visserligen icke varit
så uttömmande att icke åtskilligt skulle kunna tilläggas, förnämligast angående den i
vissa fall alldeles onödiga stympning af partituret, som man tillåtit sig, äfvensom om
utbytet af den primitiva finalen i sista akten mot en ny, med den öfriga musiken
öfverensstämmande. Men det lönar nu ej mödan att närmare röra i denna sak. Vi
vilja blott ha visat alt åtgärden icke passerat obemärkt.
Derom har man varit temligen öfverens, att uppsättningen i allmänhet icke kunnat
sägas fri från åtskilliga brister; men, det oaktadt, har stycket rönt framgång, och icke
blott eu hjelplig, ulan till och med en lysande. Man har snart sagdt trängts om att
få se och höra den gamla lokroliga komedien, — ny emellertid för de fleste af
närvarande generation — man har beundrat den fina och qv/cka intrigen, man har
hjert-ligen skrattat åt de putslustiga upptågen, man har känni sig värmd och lifvad af de
ovanligt vackra och skära melodierna; med ett ord: man har — något sällsynt på
sednarc lider — haft »riktigt roligt» af en sångpjes, samt begifvit sig från spektaklet nöjd
och belåten med sin q väll. Och frågar någon när allt detta inträffade, så svara vi, alt
det lilla enkla och flärdfria stycket, utan glitter och guld, tog plats på scenen
omedelbart efter den utomordentligt praklfulle och bländande »Profeten.»
Denna framgång kan beqvämligen förliknas vid en varm och lifgifvande solstråle,
som ändlligeu hunnit genombryta den tunga isskorpa, under hvilken de goda gamfa
operetterna så länge hållits fängslade. Måtte denna stråles verkningar snart sprida sig
till flera af dem, och förunna dem att, muntra och glada eller ömma och känslofulla
som fordom, ånyo inträda i lifvet. Dock som de, i följd af den långa frånvaron, äro
blefne för en stor del af den vördade publiken alldeles främmande, torde för ömsesidig
säkerhet det icke vara otjenligt alt deras framträde forberedes genom en om deras
frejd vittnande attest; och som vi någorlunda tro oss känna dem, vilje vi för det
goda ändamålet göra hvad vi kunna, och tage oss alltså friheten här nedan meddela
något af hvad vi veta om deras antecedcnlia.
»Fransmännen»
säger en författare
— »äro en mera talande än sjungande
nation. Förträffliga i lustspelet, icke så i den alltigenom sjungna operan, ha de
uppfunnit en genre, vaudevillen, som alldeles ölverensslämmer med deras natur.»
Angående ursprunget till ordet »vaudeville» ar man icke rätt ense. Några härleda det från
Vau (Val) de Vire, en dal i nedre Normandiet, hvarest Olivier Basselin redan i
14:de århundradet sjöng sina muntra visor; andra antaga alt benämningen uppkommit
af orden Voix de ville, gatsång, eller också sådana visor, som landlfolket sjöng
under vägen till och från städerna. Vare härmed huru som helst, så är bruket att i
mindre komedier inlägga kupletter, chansoner och folkvisor hos Fransmännen mycket
gammalt och nationell. Deremot äro hvarken den stora eller den komiska operan
ursprungligen Frankrikes barn, ulan dit införde från utlandet, från Italien. Ingendera
ville dock till en början rätt anslå; ty Fransmannens anspråk, särdeles på den komiska
operan, äro helt andra äu Italienarens. Denne frågar ej stort efter det dramatiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
