Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• il
gå ngn e mol cn billig öfverenskommelse, och öfverlemnar bonom till vaktmästaren rid
anatomien, med dessa ord: »Franz! preparera ynglingen åt mig, men propert ocb
nält; det är en god vän!»
Femton är förgå. Femton år! huru långt är icke lifvet, då man ej har något,
hvartill man med glädje kan använda del! — då^| anmodas jag af direktören’ lor
operan att förse Friskytten med recitativer, och sälla upp pjesen. På den liden hade
ännu Herr BupoiVchet uppsrglen öfver kostymer o. s. v., och. jag giek tril honom lör att
träffa aftal angående några för vargklvltdekorationcn beliölliga accessoirer.
»Ilerr Duponchel», sade jag, »vi behöfva en dödskalle till Samiels besvärjelse, och
skeletter för spökeriet. Ni må väl ej ämna afspisa oss med dödskallar af papp oeb
benrangof af mäfadt lärft, som i Don Juan?»
»Min bästa vän», svarade han, »det ämnar jag visst. Hvar vill ni laga andra
ifrån? det är de enda som brukas, och jag känner ej något annat material.»
»Material, säger ni? jag känner något annat. Jag skaffar er verkligt, naturligt
material, eu äkta dödskalle, och för Samicl cn verklig menniska, inte just af kött och
hen, men ändå ben. livad säger ni om del?»
»Förträffligt, säger jag om det. Kan ni åstadkomma delta, så är jag nöjd.»
»Låt mig sörja för del. Ni kan räkna på sakens ombestyrande.»
1 ögonblicket var jag ute, besteg en kabriolet och ilade till doktor Vidal, en
annan kamrat från analomitiden.» Äfven lor honom har sedan altting lyckats f i sanning,
endast läkarnc förslå sig på det menskliga lifvet.
»Kan du låna mig ett skelett?»
»Nej; men väl denna hufvudskå!, som tillhört en lärd tysk doktor, hvilken oaktad t
all sin lärdom tärer omkommit af bekymmer och nöd. Men lag väl vara på den, det är
ett godt litifvud, som jag för ingen del skulle vilja mista. Tappa inte liofvudet, her du?»
»Var lugn för den saken.» — Och nu skyndade jag bort med milt byte. Fast jag
i min studietid aldrig fick en doktorshatt pä milt hufvnd, så fick jag nu ändå ett
dok-torshufvud i min halt.
På hulevarden förde slumpen, som stundom har sitt nöje af dylika
nppt3g,jDa-houcfieltfr min väjfr^den jag alldeles glömt, och hvars anblick plötsligen ingifver rtig en
ypperlig i<fe7
»Ack se der! god dag, god dag! så längesen jag såg dig! hur har du mått?» —
Jo men, rätt väl, o. s. v. — »Men, för alt komma på andra saker, hur mår vår
konstvän ?»
»Hvilken konstvän?»
o f
»A jo, kryddkrämarch, som vi hals öfver hufvnd förpassade nt ifrån
Odeonlea-lern, då han ulhvisslade vår Agalha, och hvilken Frans sedan preparerade så förträffligt.* *
»Jaså den, jag vet nu. Å jo, han står mycket snygg och Irlokl i mitt kabhiett,
och är inte litet stolt öfver alt se sig så konstfullt skrufvad och stiftad. Det Iclas
honom inte eö kivota; han är ett riktigt praktexemplar. Endast hufvudcl är något skadadt.*
»Låna mig karlen, du skall snart få igen honom. Han lofvar myckef, och skall
nppträda på stora operan; jag har en roll åt honom i den nya pjesen.»
f J \ A \ ^ j „ _
*) Bcrlinz, som i burjau studerade läkarevetenskapen, ofvorgaf sedan denna och egnad c sig* åt
^ imisijpAU’’ ‘ C’ ■_ Mjvei’s.^ Anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
