Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
italienare, rota de sig rned högvigliga miner tillsamman omkring den lättsinnige
uppkomlingen, liksom fordom pliariseerna kring skökan. Han är då alt beklaga. Ty deu
kristliga inskriften på tempclgolfvel i deras själar: »Den af eder, som är utan
musikalisk synd, skrifve första recensionen», se de ej; och såge de den, så förklarade de den
genast för hebreiska.–––-Jag lager ingalunda den moderna musikens parti mol den
klassiska; ulan mol dem, som tro sig göra något godt med argumentationer af följande
slag: delta stycke är af Mozarl, alltså herrligt; detta är af Donizelli, alltså eländigt
o. s. v. — Men, återvändom till Gewandhaus-konserten! — Symfonien gick
förträffligt. Sångnumrorna utfördes af en Frau Moritz snällt; de för piano af en Ilr Kriigcr
mycket bra. Ouverturen till Medea tog sig mindre väl ut. Det hela var som en
vacker konsert brukar vara, tyckte jag. Omkring mig smattrade likväl ständigt
»muster-haft», »einzig», »nur in Leipzig», »famös» o. d., som borde bragt mig i mer exalterad
stämning. Hugnande var att se och höra den uppmärksamhet och stillhet, det talrika
auditorium ständigt iakttog under utförandet af numrorna. Det var för mig det största
beviset på den utmärkta bildning jag hört tillskrifvas denna publik.
–––den 14. YTar jag i Konservatorium på en af de öfliga små-konserterna.
Bland de stycken som exequerades, var isynnerhet intressant en violinsolo af Bach,
en slags konsert för ett instrument. Kraftig, slräf och mer tankediger än känslofull,
var den derjemte så konserlmessigl grann och rik, all man behöfde ögat för alt vara
viss på att man hörde blott en viol. Dessutom gåfvos en qvartelt af Mendelssohn och
en qvintett af Schumann, ypperliga Irätofrön i det sällskap af unga tonkonstnärer, inom
hvilket jag lillbragle de flesta och angenämaste timmarne af min Leipzigsvislelse.
Dis-putalionerna mellan Mendclssohnianer och Schumannianer voro alltid varma och ofta
underhållande genom de detaljerade analyser af de båda mäslarnes arbeten, som
före-kommo i rikt mätt. Visserligen gafs el t moderat parti, som högt uppskattade både
Mendelssobu och Schumann och som gjorde rättvisa åt de rigtningar inom musikens
område de angifvit, och till delta hörde ingalunda de obetydligaste. Meu det var här
som annorstädes, der en juste milieu vill lörena kämpande ytterligheter. Den blir en
dimfigur, ett olyckligt »terlium inter duo contradictoria», som ingen vill höra på.
Jag medger att jag också med förkärlek lyssnade på det passionerade språket hos de
stridande, ehuru jag måste godkänna neutralitetens åsigter. — Deu Schumannska
rigt-ningen är eller blir emcdlertid ganska farlig, ty i sin innersta kärna är den egentligen
det subjeelivt-sköuas sättande jemte eller öfver det objectivt-sköna, ett konstnärens
sjelfbehagliga framställande af sina känslor och afleder såsom sina, ej såsom
mensk-ligheleus i gemen. Den är en variation pä det Almqvistska themat:
»Så jag målar, ty så älskar jag alt måla.»
Det är klart att med denna grundsats låter sig lätt förenas originalitet, djup känsla och
glödande fantasi! men svårligen jemnmått, lugn och klarhet. Det är ej om Schumann
sjclf jag talar. Hur snillet, trots afvägar, hinner sitt mål är nogsamt kändt. Men,
tänk hvilka alster hans »imitatorum pecus» (i (all riglningen kommer all slå an, hvarpå
jag ej tviflar) en gång skall frambringa! Må ingen påstå all en eflerapning af
Mendelssohn skulle kunna bli lika vidrig; lika litet som en härmning af Franzéns stil kan
bli så förvänd och osmaklig som cn af Staguelii. Grunden är lätt alt inse och redan
angifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
