Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^ I
O
— — PS qvälleu fs Fidctio och jag hegnf mig med »hjertebanken» Lill teatern.
Det är roligt aft hörd musik, som man ej känner; men et t oskattbart nöje alt få höra
eti utmärkt komposition i hela dess fuflhct, om män förut känner den genom
klaver-uldrag eller partitur. Så kände jag Fidelio val och väntade mig en stor fröjd — ej en
d’ert slörsla, ty jag har aldrig kunnat inse all musiken i denna opera är sannt
dramatisk — men den krympte ihop till en ganska lilen, lor all ej säga något uttrycksfullare.
En ond ånde, uuder Leonorcs gestalt, förföljde hela qvHIleu Beelhoven. De herrligaste
punkterna söndersargades obarmherligt. Frau Kuchenmeisler— sic! — gallskrek med
• |
en ufodiknfelig uthållighet. Eli svagt hopp alt bon skulle skrika sig hes eller
åtmin-slohe, genorti ansträngningen, emellanåt nödgas liil en för fihörarne välgörande hosta,
förd vann alldeles, då efter några numror man fann hennes röst mer fruktansvärd an i
början. En dvlik sångerska hade aldrig, åtminstone ej ostralTadt, fåll uppträda i
_ . • • . 9
Stockholm. Derpå är jäg fullt viss, oakladl jag känner det vackra öfverseende
hufvud-stadens publik visar på teatern. Men här i Leipzig, der fordringarne både aro och
hafva en viss traditionel rättighet att vara stora, låtsade man om ingenting. Det fanns
visserligen bundt omkring mig ett sällskap, som temligen högt yttrade sin missbelåtenhet,
mén de vöbo fremtingär liksom jag. Publiken åhörde henne slilla och orkesterns
ledamöter accoinpagncradc utan otålighet. Ja, jag hörde till och med hennes sång
berHmrfiås för »währcr Pathos» och »greifende Innigkeil», då jag om afloucn spisade
vid samma bord som ett sällskap Leipzigarc. Det påkom mig, då jag hörde dessa och
dylika löford, en ängslan, mycket lik den, som den stackars kejsaren i Anderssens
sägob erfar, då han profvar de nya kläderna. Ack, den minskades ej, då mina
ned-slagna Ögon på bordet Upptäckte en affisch, der Frau Kiickenmeislers namn —
naturligtvis med teaterdircctionens goda minne — slod trvckl med fyra gånger så stora
bokstäfvér som de ändras. ’ »Er jeg dum? skulde jeg ikke due til mit Embede? Del var
det skrækkeligste, som kunde arrivere mig!*> Jag anställde hela denna monolog rätt
allvårligt, men . . . Frau Kuckenmeislcr blcf ändock den förlärligaste sångerska jag
ännu hört.
• •
— — den 13. Gcwandhaus-konserlens program lydde så:
1) Svitifoni (D-dur) af Mozart.
2) Recitativ och Aria ur ädriingångerskan af Bcllini.
3) Pianö-konserl (C-Moll) af Beelhoven.
4) Ouvebfure till Medea al Cherubini.
5) Recitativ och Cavatina (Susamias) ur Figaro af Mozart.
6) Röverie och [npromtu for Piano af Kruger.
7) Tre Sånger med Piano-accompagnement.
Man ser häraf att konsertprograrnmerna här och i Stockholm äro hvarandra
lem-ligcn lika. Der finnes i båda en lör publiken behaglig blandning. Men
Leipzigcr-publiken vill ingalunda veta af alt den skulle kunna njuta af annan musik än s. k.
klassisk. Derförc förklarade alla, med hvilka jag kom i beröring under aftonen, sitt
stora ogillande öfver Bellinis och Kriigers numror. De upplogos dock ingalunda onådigt
när deras lur koin. Konsertpuhlikcn är sig lik öfverallt: talar förståndigt, handlar
känsligt. Icke så de i tonkonsten skriftlärde, af hvilka öfverallt finnas representanter
eller åtminstone »skuggor.» När de få tag uti en modern kompositör, helst om han är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
