Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
^ — - - -
scen, men redan i recitativet väsnades alla om hvarandra, ty ingen hade något begrepp
om accompagnemenlet. Laurelta skrek — rasade — grel af otålighet och ilska. Or-
gelnislen satt vid pianot, och honom öfverföll hon med de bittraste förebråelser. Han
steg opp och gick stum och förstockad sin väg. Stadsmusikanten, som af Lauretla fått
uppbära elt *Asino malcdello,» tog violinen under armen och satte trotsigt hallen på
hufvudet. Han tog likaledes vägen åt dörren, gesällerna följde, med stråkarne insluckne
mellan strängarnc och afskrufvade munstycken. Endast dilcttanlerna sågo sig om med
bcdröfliga blickar, och tullförvaltaren utbrast tragiskt: »0 Gud, så delta allercrar mig!» —
All min blygsel var nu försvunnen, jag motade stadsmusikanten, jag bad, jag bönföl),
jag lofvade honom i ångesten sex nya menuetter med dubbla trior för nästa stadsbal.
Det lyckades mig alt blidka honom. Han återvände till pulpeten, gesällerna kommo
med, snart var orehestern återställd, endast orgelnisten felades. Långsamt vandrade
han öfver torget; inga vinkar, inga rop förmådde honom att vända om. Teresina hade
, • • * • t.
med qväfdt löje betraktat uppträdet; Lauretla, så ond hon förut varit, så godlynt var
hon nu. Hon lofordade mina bemödanden öfver höfvan, hon frågade mig om jag
spelade piano, och innan jag visste ord af, sall jag på orgelnislens plats framför partituret.
Annu aldrig hade jag accompagnerat sång och än mindre dirigerat en orchester.
Teresina satte sig bredvid mig vid claveret och angaf hvarje tempo, jag fick af Laurelta
* ’ « f ’ # . 9 c
del ena uppmuntrande bravot efter det andra, orehestern fogade sig, det gick bättre
och bättre. I den andra repetitionen klarnade allting och effeclen af syslrarnes sång i
sjelfva conccrten var obeskriflig. Furstens återkomst till residenset skulle firas med
åtskilliga högtidligheter, hvarförc ock systrarne voro ditkallade för alt sjunga i
concert och thealer; till dess alt deras dervaro var nödvändig, hade de beslutat
stanna i vår ort, och deraf hände alt de ännu gåfvo ett par concerler. Publikens
beundran stegrades till ett slags vansinne. Endast gamla mamsell Meibel tog sig betänkligt
cn pris ur porslinsmopsen och yttrade, alt ett sådant impertinent skrik ej var någon
sång; man borde sjunga dust. Min orgelnist visade sig icke mer, och jag saknade
honom ej heller. Jag var den lyckligaste menniska på jorden! — Hela dagen sall jag
hos systrarne, accompagnerade dem och ulskref stämmor ur partiturerna, till
användande i hufvudsladen. Lauretla var milt ideal; alla nycker, den uppbrusande
häftigheten — uttråkandet vid pianot — allt fördrog jag med tålamod! — Hon, endast hon
hade ju invigt mig i musikeos hemlighet. Jag började studera italienska och försöka
mig i canzoneiler. Huru säll var jag ej, när Laurelta sjöng min composilion och
stundom till och med berömde den! ofta tyckte jag alt jag aldrig tänkt och skrifvit delta,
utan att tanken först i Laureltas sång vaknade och framslrålade. Med Teresina kunde
jag ej bli rätt förtrolig, hon sjöng sällan, tycktes ge föga akt på mitt görande och IA-
• •
lande, och stundom ville jag märka alt hon i mjugg skrattade åt mig. Andlligen kom
tiden för afresan. Nu först kände jag hvad Lauretla blifvil för mig, samt
omöjligheten att skiljas från henne. Ofta, då hou var rätt smorfioscr, smekte hon mig, ehuru
• • /
lugnt, men desto varmare blcf jag, och endast den egna köld, hvarmed hon förstod all
omgifva sig, afhöll mig från att utbrista i full kärleksyra. — Jag hade en temligen
dräglig tenor, den jag aldrig öfvat, men som nu hastigt utbildade sig. Ständigt sjöng
jag med Lauretla dessa italienska duettini, hvilkas tal är legio. Just en sådan duett
sjöngo vi cn gång, afresan var nära för handen — »senza di le, ben m/o, viverc noti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
