Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållas.» — »Men, signori» svarade abbaten, »hvilken Maestro kan våga foreskrilva
prima donnan hvad hon bör göra och låta, och dessutom var er förseelse långt större
än min, i concerlsalen och här i det gröna
egentligen var jag blott eta inbillad
Maestro — och hade icke eldblicken från dessa himmelska ögon däråt mig, så skulle
jag aldrig varit en åsna.» Abbntcns sista ord läudc honom till fromma, ty Laurella,
hvars ögon redan börjat gnistra, blef derigenom åter blidkad.
Vi tillbragle aftonen tillsamman. Fjorton år — så länge hade jag vani skiljd
från systrarna — förändra mycket. Laurctla hade åldrats något, men var äfven nu
ej ulan behag. Teresina hade bättre bibehållit sig och ej förlorat sin vackra växt.
Båda klädde sig lemligen brokigt och deras hela väsende var detsamma som förr,
således Ijorton år yngre än dc sjelfva. Teresina sjöng på min bögäran några af de
allvarsamma sånger, Ii vilka förr rört mig så djupt, men de hade sedan dess i tnrtt
minne erhållit en annan, mera poetisk klang, och så var del ock nred Laurettas sång,
ehuru hennes röst hvarken i styrka eller höjd hade lidit alltför märkligt. Redan denna
pålvungna jemförelse af en inre idé med den mattare verkligheten måste ännu mera
förstämma mig, än systrarnes uppförande inot mig, deras tvungna extase, deras
odefi-cata beundran, som liknade en nådig protcction, redan förut gjort. — Den roliga
abba-len, som med möjligaste sötma spelade amoroson hos båda systrarne, det ypperliga och
rikligen njulua vinet, ålergåfvo mig slutligen mitt goda lynne, så att aftonen fillbragtes
i allsköns gamman och trefnad. På del ifrignste inbjödo mig systrarna hem till sig,
för alt genast öfverenskomma med dem angående dc partier, som jag skulle skriTva åt
dem. — Jag lemnade Rom, utan alt vidare uppsöka dem.
/ c #
»Och likväl», sade Edward, »har du dem alt lacka för uppvaknandet af musiken i
ditt inre.» — »Visserligen», svarade Theodor, »och dessutom en mängd goda melodier,
men just derföre hade jag aldrig borl återse dem. ti varje tonsättare erinrar sig ett
4 * .11 i 1 ^
mäktigt intryck, som tiden ej förintar. Den i tonen lcfvande anden talar, och detta
är skapelsens varde, som till lif väcker den i det inre b vilande besläglade anden;
mäktigt frambryter den och forgår aldrig. Siikert är del, att all melodi, som, sålunda
väckt, framgår ur vårt inre, synes oss tillhöra den sångerska, som kastade den förslå
gnistan i vår själ. Vi höra henne, och uppteckna endast livad hon sjungit. Men della
är vår allas ärfda svaghet, att vi, faslhangande vid jordklimpen, så gerna vilja
neddraga det öfverjordiska i vår trånga jordiska krets. Så lundå blir sångerskan vår
älskarinna, kanske ock vår hustru! — magien är förintad, och den herrliga melodien
förvandlas till en klagan öfver en sönderslagen soppskål eller en bläckfläck på det rena
linnet. — Lycklig den tonsättare, som aldrig mera i sill jordiska lif återser den, som
• • • * « f l 1 4 4 I «
med magisk kraft förstod att tända konstens gnista i hans själ. Må ynglingen klaga i
t 1 # .
sin kärleksnöd, då den hulda förlrollerskati skiljls från honom, hennes gestalt skall
• • . • • • • • i # ^
iörvandlas till eu himmelsk ton, som lorllefver i evig ungdom och skönhet, och den
• • 9 l * » • • Ä k #
skall framalslra hans herrligastc melodier. Ilvad äro de annat, än idealet sjelfl, som
® ® A • A ^
ifrån del inre alspcglade sig i den yllre frennnande gestalten!»
»Besynnerligt, men lemligen riktigt», sade Edward, då dc båda vännerna arm i
arm lemnade den Taroniska boutiquen och trädde ut i det fria.
. .!*
t
•
,#rii •
. » * i i .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
