- Project Runeberg -  Ny tidning för musik / FRÅN APRIL 1853, TILL DECEMBER MÅNADS SLUT 1854 /
35

(1863-1857)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»ah signor Maestro! signor

denna ursinniga

i

flickskepnad !

denna
det lir

jag kom, dessmera förlorade sig det bekanta, som så lifligt väckt min uppmärksamhet.
Sångerskan var begripen i cadencens äfventyrliga caprioler. Upp och ner, fram ocli
tillbaka hvirflade tonerna — slulligen höll hon en lång lon — men nu utbrast
plötsligen en qvionoröst i del vildaste gräl — förbannelser, verop, glåpord! — en karl
protesterar, en annan skrattar. En annan fruntimmersröst blandar sig i tvislen. Allt.
vildare uppblossar striden med en äkta italiensk rabbial — Andlligen är jag vid
ingången till löfsalen — en abbale rusar ut och springer nästan omkull mig — han ser sig
om efter mig, jag igenkänner min goda siguor Ludovico, min musikaliska rapporleur
från Rom! — »Men hvad i Guds namn», utropar jag —

Maestro!» skriker han, »rädda mig — försvara mig mot
krokodil — denna tiger — denna hyena — denna satan
saut — det är sant — jag laklerade till Anfossis canzonetla, och slog ned i orätt
ögonblick, midt i fermalen — jag afklippte trillon för henne — men hvarför skulle jag
också se henne i ögonen, den sataniska gudinnan! — måtte fan ta alla fermatcr —

alla cadencer!» — Med en besynnerlig aning inträdde jag hastigt med abbaten i löf-

• •

salen och igenkände vid forsla blicken syslrarne Laurelta och Teresina. Annu väsnades
Laurella, ännu bestormade Teresina henne med allvarsamma föreställningar — värden,
med de nakna armarne i kors, såg skrattande på, under det en flicka satte nya
buteljer på bordet. Så snart sångerskorna blifvil mig varse, skyndade de till mig: »Ah,
signor Teodoro!» och öfverhopade mig med ömhetsbetygelser. All tvist var förgäten.
»Se här», sade Laurelta till abbaten, »se här en compositeur, graziös som en italienare,
kraftfull somen tysk!» — Råda syslrarne berättade, i del de ifrigt föllo hvarandra i
talet, om vår sammanvaros lyckliga dagar, om mina djupa musikaliska kunskaper redan
som yngling — om våra studier — om mina compositioncrs förträfflighet — aldrig hade
de haft lust att sjunga annat än del jag skrifvit. — Teresina berättade mig slutligen,
att hon af en impressario blifvit för nästa carnaval engagerad som första seria
sångerska, men nu ämnade hon förklara, att endast under det vilkor vilja sjunga,’ alt man
åt mig uppdrog composilionen af minst en opera seria. Det högtragiska vore ändå i
alla fall milt fack, o. s. v. Laurella deremot påstod del vara skada, om jag ej ville
följa milt anlag för det lätta, prydliga, kort sagdt, för buflastilen. För buffan vore
Iion engagerad som prima donna, och alt ingen annan än jag skulle skrifva den opera,
bvari hon ämnade uppträda, föll af sig sjclft. Du kan föreställa dig, med hvilka
besynnerliga känslor jag stod der mellan båda. För öfrigt märker du, all sällskapet var
detsamma, som Mummel målade och just i det moment, då abbaten är i begrepp att
slå ned i Laurettas fermat.» — »Men tänkte de då allsinle», sade Edward, »på ditt
afsked, på den bittra biljetten?» — »Inte med ett ord», svarade Theodor, »och jag lika
litet, ty hvarje agg hade för längesedan försvunnit hos mig, och milt äfventvr med
syslrarne endast förekommit mig som ett roligt intermezzo. Det enda jag tillät mig, var
att berätta abbaten, huru för flera år sedan samma motgång hände mig i en Anfossisk
aria. Jag concenlrcrade hela min sammanvaro med syslrarne i den tragikomiska scenen,
och lät genom kraftiga sidoslängar syslrarne känna den öfvcrvigl, som de på mången
lefnads- och konsterfarenhet sedan dess så rika åren gifvit mig öfver dem. Och i allt
fall var det väl, slutade jag, alt jag slog ned i fermalen, ly denna var anlagjfpå
evigheten, och troligen hade jag ännu qvarsclat vid flygeln, om jag lålil sångerskan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:23:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntfm/1853-1854/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free