Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kogård, var jag i milt inre mer äu vanligt dysler och förstämd. Klockorna ljödo i
tornet och i en graf på kyrkogården nedsänkte man en afliden. Också jag längtade
nu efter hvila, ly jag var trött på lifvets potpourri — och i elt forminskadt
septim-accord klagade jag, som Glunlens vän, magistern: »Ack, hvart vårt lif är eländigt!»
— Hvarför pustar du så? — frågade ett gammalt Lindholms Clavér, som i sina
bättre dagar tillhört en classisk musikus, men nu fått sin plats bredvid mig i
hyrma-gasinet. — Du har förlorat det eua benet, ser jag ... är det kanske det som
smärtar dig?
o ^ ^ ’ é *
— Anej! — svarade jag, och kastade en lidande blick på min lilla grönmålade
granne. — Ett träben kan ersätta det jag förlorat . . . men hvad kan ersätta
ungdomens förlorade drömmar?
Denna fråga tycktes något förvåna Clavcret, som var af ett mera flegmatiskt
sinnelag, än jag, och den blef obesvarad.
— Drömmar om ära och beröm, — suckade jag sakta för mig sjelf, — hvarför
ramlade J så snart? Ack jo, ty eder grund var falsk, var icke byggd på
hälleberget! . . . Jag trodde en gång jag, som mången konstnär ännu tror, att
applaudisscmen-terna och bravoropen voro allt, men fann, ty värr, att ingenting är mindre värdt alt
lita på. Publiken glömmer ena dagen lätt hvad som den andra har förtjust den, och
en artist, som endast hyllar modets nycker, delar också snart dess öde.
— Jag förstår nu hvad du menar, — gnällde Claveret. — I stället att sysselsätta
dig med mästerverken, med Bachs och Haydns, Mozarts och Beethovens skapelser, har
du uppoffrat dina krafter i dessa dagsländors tjenst,: som man kallar virtuoser. . . .
— Så är det, — svarade jag. — Och nu. . . .
— Nu, sedan du blifvit utspeldi som en gammal aktris, vända de dig ryggen,
log Lindholmareu hånande, och drog sig närmare åt väggen, likasom om hans
classi-ska tränatur fruktat all bli profanerad af mitt grannskap. #
— Ja, alla vända nu mig ryggen! — klagade jag med ett darrande mollaccord. —
Ilvad blir milt öde väl till slut? Svag och bräcklig, med lappad frack, duger jag icke
en gång för dilellanlerna. O, min ungdoms røverier och Rosellens se’n! . . . Kanske
får jag till slut min plats på sladsauktionen . . . den tanken dödar mig och kommer
mig alt spricka af förlviflan. . . .
Aningen besannades. Salongens och concerlsalens älskling, den fordom så präktiga
Flygeln, såldes en dag på sladsauktionen för en obetydlig summa. Då den nya egaren
öppnade dess lock, fann han ofvanslåendc anteckningar, gömda i den spruckna
reson-nancebollen, med följande påskrift:
»Må dessa mina memoirer bli en ersättning för den förlust milt inköp förorsakar.
Sälj dem till redaktionen af Musik-Tidningen; de skola säkert då inbringa mycket guld.
När de ha blifvit tryckta der, få de nog mera tadel än de äro värda — men livad gör
det? Så är ju verldens gång!» dug. Säfström.
PÉtoilc dn nord.
En kort resumé af librelten samt af musiken till denna Meyerbeers nyaste opera
torde iutresscra bladets läsare, hvarföre vi här i största korthet meddela den. (Texten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
