Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att ni, enligt all sannolikhet, är för sträng mot edra snillefoster, — svarade jag.
— Många skulle skatta sig lyckliga, om de hade kunnat åstadkomma och offentliggöra
hvad ni förkastat.
»Högst förbunden för er goda tanka,» sade han leende*, »men jag ger er icke rätt.
Jag har ännu ett giltigt skäl för den förkaslclsedom jag fällt öfver många af mina
kompositioner, och delta skall mera öfverlvga er. Jag hyllar nemligen den satsen:
nulla diet sine linca. Jag låter icke gerna någon dag gå förbi, ulan atl hafva uträttat
något. Men hvilken konstnär kan berömma sig af att sånggudinnan varit honom alla
dagar huld? Åtminstone icke jag. Frambringa något, kan jag dock alltid när som
helst, och det gör jag, för att icke förlora den skicklighet som furvarföat genom
öfning. Likasom virtuosen förlorar i färdighet, säkerhet och kraft, om han en längre
tid försummar sitt instrument, så förlora ock andens sysselsättningar sin ledighet och
frihet genom ofta uraktlåtna öfningar deri. För att bibehålla routine, komponerar jag
beständigt; men icke alltid kan den inom oss boende anden ega förmåga att lemna idel
goda gåfvor. Tro för öfrigt icke, — som det måhända kunde synas er af hvad jag
nyss yttrade, — att jag derförc är nöjd med allt hvad jag låtit trycka. Långt derifrån.
Mycket har slinkit med, som skänkt mig föga glädje, och som jag genast ansåg icke
ega något synnerligt värde.»
Anlaget att så är, — sade jag; — hvårföre har ni tillåtit sudant ske, då icke
gerna några pccuniära omständigheter kunde hafva tvingat er dertill? Jag har alltid
anseLt det för konstnärens sorgligaste öde, att han måste arbeta för sitt dagliga bröd.
»Den konstnär, som scr vcrldcn sådan den är, har härför unnu några ytterligare
skäl,» invände han.
— Dessa ville jag bra gerna känna, — sade jag, med spänd uppmärksamhet.
»Mcnniskorna glömma lätt,» anmärkte han; »och delta måste den konstnär, som
en gång offentligen uppträdt, söka att, genom ett fortsatt utgilvande af nya arbeten,
förhindra. Hans namn- bör alllid slå att läsa i I)varje nyutkommen förteckning på
litterära och musikaliska alster, så att det alltid faller publiken i ögonen, ty det tål
ofta länge innan den fäster uppmärksamhet dervid. Komponisterna blifva städse
talrikare. Försvinna deras namn ur musik-catalogerna under några år, så äro de
förlorade, emedan de blifva glömda.»
- Det är uog sannt, — sade jag; — och allmänheten har icke så alldeles orätt
Man tror, och icke utan skäl, alt den, som en lång lid uppskjutit med alt
ul-några nya arbeten, icke eger samma rika och starka produktionskraft och
förmåga som förr.
»Så är det,» sade Mendelssohu. »Då nu icke hvarje arbete kan lyckas
konstnären, och han likväl skall bevisa all hon är produktiv, så kan och måste han ju, för
alt bålla sig uppe, äfven låta mindre lyckade arbeten medfölja. Märker mon i dessa
icke något särdeles, så vittna de dock att deras författare ännu är vid lif och sträfvar
framåt, och man hoppas alt han nästa gång skall lyckas bättre. Man ursägtar gerna
den som mau intresserar sig för, om hnn ibland är vid dåligt lynne, eller om hans
sålt är något sträft; men man blir likgiltig mot honom, om han sällan låter höra af
sig, och man bekymrar sig slutligen icke mera om honom, om han helt och hållet
uteblifver.» (Forts.)
häri.
gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
