- Project Runeberg -  Ny tidning för musik / FRÅN APRIL 1853, TILL DECEMBER MÅNADS SLUT 1854 /
132

(1863-1857)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



hufvudsakliga orsakerna härtill skola vi straxt här nedan söka i korthet utreda, men
säsom bidragande anledningar till ofärden mA väl äfven räknas, att de personer som
närmast intresserat sig för arbetet, de enda som i väsendllig mån kunnat afhjelpa dess
flerahanda brister och möjligen förvandla dem i lika många förtjenster, då redan voro
för längesedan borta, främst bland dem den egentligen lifvande anden, konungen, och

— »med honom var också allting dödt.»*)

Ja, man kan nästan säga att sjclfva stycket redan vid dess första framträdande

var dödt, åtminstone balfdödt, och dcllg förnämligast i följd af dess egen inre ekonomi,

*



som i sig gömde fröet till dess vissa och snara fullkomliga undergång. Mot planen, af
konungen sjelf utkastad efter första och fjerde sångerna i Virgilii »Æneis,» var väl
egentligen ingenting alt anmärka, änskönt hjeltens karakter, om också något mindre
er-barmlig och tvätydig än i Marmontels »Didon,» ändå var tillräckligt fadd för all väcka
leda, en känsla, den emellertid Vrirgilius i främsta rummet fick taga på sitt samvete; **)
men för fabelns fullständiga utveckling erfordrades ett utrymme, en vidd, som ansenligt
öfversteg de vanliga theatraliska gränserna; derlill erfordrades nemligen både prolog och
epilog, och när man nu besinnar alt, — så väldiga dimensioner oakladt, —
handlingen i den, ulom prologen,***) hela fem akter långa operan måste uppbäras
hufvudsak-ligen af endast trenne personer, hvilkas dialoger, af Kellgrens superfina penna formade
efter de utsöktaste fransyska modeller, an voro till klibbighet sölsliskiga, än ytterligt
bra-skandc, men nästan öfverallt ulan naturlig värma i uttrycket och derlill städse
obann-hertigt utdragna på längden, kan man ej med fog undra på om, oaktadl både
enskilda, obestridligen sköna, episoder och den mutande sceniska prakt, som omgaf det hela,
åskådarne ändå tyckte sig deraf ha föga uppbyggelse. Sjelfva tiden hade dessutom
medfört andra för stycket menliga förhållanden. De gamla mythologiska hjeltarne och
hjel-tinnorna, länge sedda och hörda från scenen, hade småningom börjat förlora mycket
af sitt fordna anseende. Intressantare personligheter: den sköne af Armide förtrollade
Rinaldo, den ädle Gustaf Wasa, den store Gustaf Adolph och hans Ebba Brahe,
m. fl., hade efter hand fördunklat dem, och, i bredd härmed, hade en ny thealergenre,
den lifliga, intagande franska operetten, fått allt större makt öfver publiken; huru kunde
då ett stycke, som åter ville införa de gamla, nästan öfvcrgifna, hel- och halfgudarne
med all deras stela, tråkiga högtidlighet, hoppas på några sympatier? Kellgrens Æneas
framträdde uppenbarligen ett par decennier för sent.

Men musiken —? förmådde den då icke upphjelpa de sjunkna poetiska aktierna?

— Nej; och härtill var styckets ekonomi återigen skuld. Bildad t efter de äldre
franska operorna, lemnade det tonsättaren högst få tillfällen alt visa sin styrka i egentliga
ensemble-saker. Långa recitativer, dito arier och några i allmänhet ganska passiva

*) Naumanos ord i ett bref titt Frige!.

**) Månne vi misstaga oss om vi tro, alt Krans sjelf var något generad af sin hjeltes obestämda
karakter? I ett bref från Paris af den 7 Febr. 1785, deri han omständligt recenserar Marmontels
»Didon,» säger han bland annat: »Svaga karakterer äro i allmänhet främmande för den
musikaliska hjeltedikten, emedan kontrasterna der på intet sätt göra den verkan som i tragedien. Utom
detta, säger mig ock erfarenheten, att en obestämd karakter är ännu mindre musikalisk än en
svag.» — Den erfarenhet han här åberopar, månne den icke var hämtad från hans egen
hjeltes vacklande karakter?

) Epilogen, framställande Didos apoteos, blef aldrig satt i musik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:23:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntfm/1853-1854/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free