Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chörer, se der operans förnämsta beståndsdelar.*) Nästan bioil undantagsvis förekomma
några dueller jemte tillstymmelsen till en lerzett. Det ypperliga tillfället alt bilda
åtminstone en karakteristisk sådan mellan Dido, Æneas och Jarbas lemnades alldeles
obegag-nadt; i stället står den trojanske hjellen som ett »mähä» och tiger under de
diplomatiska förhandlingarna mellan Carthagos drottning och Numidiens konung. Obegripligt
är att Kraus, helst efter sin återkomst till Sverige och med den ökade erfarenhet han
utomlands vunnit, icke sökte tillvägabringa någon förändring åtminstone i de då ännu
icke komponerade akterna. Antingen märkte han sjelf icke bristerna, eller — hvilket
är troligare — vågade han icke antyda dem för de kungliga librettförfattarne, ty
Kellgren var ju den tiden också cn kung i den Svenska vilterbelens rike. Alltnog:
musiken apterades stricte efter den en gång gifna texten. Den blef af högt värde, ja, i
många scener alldeles ypperlig, men i gruuden var dock alltsammans endast ett
kolossalt detaljarbete, utan den helgjutenhet, den formfulläudning, den färgskiftning, som äro
så väsendlliga för en god lyrisk tragedi; och sålunda, med alla sina particla skönheter
ur stånd att fängsla åhörarnes intresse, måste denna musik dela textens öde och lemna
scenen, för att aldrig mer, åtminstone icke i sin primitiva gestalt, der ånyo uppträda.
Men fastän bannlyst från tiljan, borde den dock, till vissa delar, icke vara det
från conccrlsalen, och framför allt borde våra musiksamlarcs biblioteker förvara den
som en dyrbar konsthistorisk relik. All så icke skett får väl mycket tillskrifvas den
omständigheten, att verket i sin helhet aldrig genom tryck kom allmänheten tillhanda; **)
men afskrifter från originalpartituret finnas, endast man vill göra sig mödan att
uppsöka dem, och författaren af denna uppsats skulle på grund af egen erfarenhet vara
färdig att tro, det hvarje sann tonkonstens vän, som en gång börjat allvarligen studera
detta sublima verk, icke skall — såvida ej yttre hinder dcremot uppstå — »ge sig»,
som man säger, innan han införlifval åtminstone det väsendtligasle deraf med sina
redan egande samlingar. Vi kunna ej’ annat än på det högsta härtill uppmana,
förvissade alt den möda man härpå använder skall varda rikligen belönad.
Och härmed ha vi antydt afsigten med vår uppsats. Alt ingå i en detaljerad
be-skrifning af oftabesagde musik har ej varit vår mening och skulle också vara ett nog
onyttigt arbete; således, till slut, endast några allmänna reflexioner öfver Kraus’
kompositionsstil, sådan den i förevarande verk sig uppenbarar. Styckets tragiska
karakter öfverenslämde i grunden ganska väl med tonsättarens konstnärslynne, som, enligt
Frigel — framlör allt älskade det djupa, det dystra, det nerflulla och i scener af
dylik art ådagalade sin egentliga, sin fulla mästarestyrka. ***) En stor beundrare af
*) Ett och annat undantag från denna chörens passivitet förekommer dock, t. ex. i prologen och på
ett par ställen i sjelTva operan.
**) De tryckta partierna äro : Ouverturen, neml. till sjelfva operan, ty prologen har sin egen
ouverture, introductions-recitativet, och Didos första aria: »Hvad kärlek ömt förljusa plär»,
Jar-bas’ marsch, och Didos utomordentligt sköna aria i 5:te akten: »O Juno du som öfvergifvit»,
hvilka samtliga finnas i Musikaliskt tidsfördrif. Duetten: »Ack hvad de lågor ljuflligt brinna*
infördes i en nummer af Musikaliskt Allehanda, och förstnämnde ouverture, af Hæffner lämpad
för clavér och i bänder, trycktes särskildt.
***) Ett märkvärdigt exempel härpå företer den scen i förevarande opera, der Sichés* vålnad visar
sig för Dido och Æneas. Ställets musikaliska behandling uthärdar jemförclse med den
berömda spökscenen på kyrkogården i Mozarts »Don Juan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
