Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 37.
1854.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
2:a Årgången.
Stockholm.
9 September.
En Conccrt vid Napolcons kof.
I #
Brcf frän en musikälskare till sin vän
* ♦ *
• • •
(Forts, och slut fr. N:o 3G.)
Likasom sångarne och virluoseroa i concertcn, så gjorde ock min gamle historikus
här en paus, som vi fyllde med champagneglasen. Derpå började han ånyo:
På pianot låg en krislallflöjt; kejsaren hade, under samtalet med konstnärerna,
tagit den i handen, betraktat och åter bortlagt den; Drouet tycktes högligeu förarga
sig öfver att ej blifva uppmanad till att försöka instrumentet; kejsaren tycktes märka
detta och göra sig ett uöje af att förlänga hans otålighet. — Gonccrtcns andra del
börjades med terzetten: Le faccio un inclino, sjungen af damerna Barilli, Grassini
och Perrini. Det deruti förekommande »Vergogna, vergog.no/» sjöngs förträffligt, och
först tjuge år derefter har jag af Pisaroni åter hört det lika herrligt. — Andra numret
var en aria, sjungen af Porto; derpå en duett: »che bclla vita*», utförd af Tacchinardi
och Barilli; åter en aria (i C-moll) af Simon Mayr, sjungen af Crcscentini. M:rae
Barilli inlade alltid denna aria, då hon sjöng grefvinnans roll i »Figaros bröllopp».
Nu skulle Nadermann och Dussek spela ett notturuo (denna genre började då komma
i modet) för harpa och piano, öfver motiver ur Berlons Aline, en på den tiden högst
omtyckt opera. Men knappt hade de båda herrarne börjat, förrän flera strängar
sprungo på harpan; kejsaren yttrade så högt alt jag kunde höra det, att harpan gjorde
en plutonsalva, och de arma harpislerna vore att beklaga, som måste tillbringa sin
halfva lefnad med att beslränga och stämma sitt instrument,
första satsen af en sonat i B af Dussek, spelad med största finess af honom sjelf.
Herr de Talleyrand anmärkte här: »Högst intressant! när Dussek spelar en sonat, så
frågar ingen: Sonate, que me veux~lu?a — Härpå följde en ensemble ur en messa,
som Paer hade komponerat i Amsterdam, då han, efter konung Ludvigs afresa,
derstä-des uppehöll sig med kejsaren. Till slut kom Adagio och Rondo ur Droucls tredje
concert, som han sedan lillegnade Mad. Catalani. Nu uppsteg kejsaren, gick ännu en
gång fram till pianot och sade: »förträffligt, förträffligt! ert flöjlspel är underbart.
Hvilken lätthet! och ni, M:r Dussek, ni sjunger på pianot; under er hand erhåller
instrumentet en helt annan ton. »Och ni, mina herrar», tillade han, vändande sig till
sångarne, »ni tyckes mig sjunga bättre än någonsin förr. Gör ni ännu framsteg, M:r
Crescentini?»
Notturnot ersattes genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
