Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d’Adam». Le Surur tillhörde sjelf Beethovens mest entusiastiska beundrare. Då
Ludvig XVIII ville sända B. en guldmedalj för öfverlcmnandet af en mess a, frågade
han Le Sueur, om värdet af 600 francs vore tillräckligt. L. S. svarade att man aldrig
högt nog kunde hedra ett sådant snille, hvarpå medaljens värde fastställdes till 1,000 francs.
Le Sueurs karakter var lika utmärkt som hans talang. När Spontinis »Vestal»
skulle uppföras, höll man just på att inöfva »la Mort d’Ad ann, hvilken L. S., på Spon-
• •
tinis anmodan, lät inställa för Vestalens skull. — Afven hans anspråkslöshet är bekant.
Efter hans utnämnande till öfveriutendent för den kejserliga musiken, frågade Napoleon
honom en gång, om han ogerna såge att Pacsir/lo, som snart skulle afgå till Italien,
intill dess finge vara bonom biordnad i embetet. Le Surur svarade alt en upphöjclse
till första ordningen redan låge deruli att vara Paesie/fo biordnad.
En ung komponist, vid namn Marc, kunde, oaktadt sin talang, ej lyckas få sin
forsla opera gifven. Lr Surur lät uppföra operan under sitt namn och namngaf först
sedan den rätte författaren: ett drag af generositet, som endast sparsamt torde visa
sig konstbröder emellan.
Le Surur afled i Paris i September 1837. Han var förmäld sedan år 1806 med
Adeline de Courchamps, som öfverlefver honom och hvilken man har att lacka för
den rikhaltiga editionen af hans kyrkomusik.
IViI noviim sub sole.
Den ofta och med skäl uppstämda klagosången öfver mekanismens öfvervälde i det
moderna virtuosväsendet är äldre än man gemenligen tror, och lärer väl vara
tvillingbarn med virtuositeten öfverhufvud. Redan år 1787 skref 11. C. Iioch, en bland
Tysklands bästa musikaliska skriftställare, angående detta ämne: »Färdighet på ett instru-
• •
ment är en för hvarje instrumentist nödvändig egenskap. Afven kan ej nekas, all
tonkonsten i detta afseende sedan de sista 18 å 20 åren gått framåt med jeltesteg.
Kou-serlspelare på alla instrumenter, med alldeles utomordentlig färdighet, höra ej mera
till sällsynlheterna. Ja, man finner här och der hela orkestrar, i hvilka alla stämmor
innehafvas af musici, bland hvilka nästan en hvar är i stånd alt med fördel låta höra
sig på sitt instrument. Denna allmänna färdighet skulle medföra de största
musikaliska effekter, om man använde den till tonkonstens sanna ändamål. Men alltför ofta
användes den falskt, och länder konstens egentliga mål till största skada. De flesta
konscrlspclarc åsyfta endast att kunna visa sin mekaniska färdighet, långt ifrån att
använda sin färdighet till att hos sina åhörare väcka vackra känslor, och bereda dem
• •
ett ädelt nöje. Aro nu konsertspelarne tillika tonsättare, så får man ej undra öfver att
de, i stället för alt genom skön melodi fängsla sina åhörares hjertan, endast fullproppa
sina konserter med svårigheter och moderna passager.» — Slutligen beklagar förf. det
bedröfliga förhållande, alt, »det finites orter, der ingen konsertist nu för tiden kan
hoppas något bifall, om ej hans konsert prålar med en romans och en rondo!» —
År 1854 skulle en andäktig konsertgäst lacka sin gud, om han fick höra ens en
ordentlig rondo! man finner för öfrigt att vår tids charlataner endast fortsatt och utvecklat
hvad deras förfäder börjat, och likasom dessa äro så ohjelpligen glömde, all knappt cll
enda namn hunniL till oss, skola ock våra konserthjellars bedrifter blifva lika obekanta
for deras efterkommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
