Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryckt och förde mig hem med våld. Mio far, som redan märkt, alt milt harpspel
snarare gick tillbaka än framåt, trodde att jag fallit på dryckenskap, undfägnade mig
med käppen och iusperrade mig två dagar vid vatten och bröd. Jag yppade ej rätta
förhållandet — man skulle ändå ej trott eller förstått mig. Vår hederliga pastor hade
en annan åsigt; han höll före alt det var andans uppenbarelser och alt gossen säkert
en gång skulle bli ett stort helgon. Han frågade mig, om jag skulle vilja bli prest,
och jag svarade ja. — Emellertid dog min far efter en kort sjukdom ; pastorn tog mig,
en Ijortonårig gosse, i sitt hus och förberedde mig till det heliga kallet. I fem år
läste jag latin och skulle just börja mina teologiska studier, då jag med ens förälskade
mig, med den häftigaste lidelse, och det i två flickor på en gång. Ni anser kanske
detta för omöjligt?«
»H var för det? hos naturer, sådane som er, är allting sådant möjligt.»
»Som jag säger, jag älskade två på en gång, en glad och en sentimental.»
»Liksom båda flickorna i Friskvtten?»
4
»Just så! Ack Friskytten ... en af mina harmonier fins der. Och ofta, i skogarne,
en stormig dag . . .»
Här afbröl berättaren, och blickade mot himlen, likasom lyssnande; han tycktes
höra en af sina älskade eolstoner, som sammansmälte med Webers romantiska
melodier. Han bleknade, tårarne glänste i hans ögon. Jag aktade mig väl alt störa
detta exalterade tillstånd. Ändtligen återkom han till sig sjelf, aflorkade sina tårar,
tömde sitt glas och sade:
»Förlåt, min herre! jag lemnade er for alt ett ögonblick lefva i mina minnen.
Weber skulle hafva förstått mig, liksom jag förslår honom; han hade hvarken hållit
mig för en narr, eller för en suput, eller för ett helgon. Han bar förverkligat mina
drömmar, eller åtminstone gjort några af mina intryck åskådliga för den stora mängden.»
»Den stora mängden, säger ni? gif akt på, kamrat, huru många menniskor ha
märkt det ställe, som så mycket gripit er — jag har säkert träffat det rätta:
klari-neltsolol öfver tremolot i ouverlvren. eller hur?»
4 *
»Ja, ja! tvsl!» •
»Nåväl, låt utföra delta sublima ställe, crch af hundratusen, som hört Friskytten,
ha kanske inte tie gifvil akt på detsamma.»
»Väl möjligt. Herre Gud, sådan verld vi lefva il... Kort och godt, mina båda
älskarinnor liknade alldeles Webers hjeltinnor, och likasom i Friskytten, helte den
ena Anna, den andra Agatba. Jag har aldrig kommit under fund med, hvilken af de
båda jag egentligen älskade; men hos den glada var jag alltid sorgsen, under det all
den sorgsna gjorde mig glad igen. — Kärleken kom mig att glömma mina himmelska
konserter; den presterliga kallelsen var liksom bortblåst. Min pastor märkte ingenting,
Agalha visste intet om min kärlek till den andra, och denna lika litet om den förra.
En dag svärmade jag vid Annas fölter, som hjerlligen skrattade åt min sång om »hunden,
som skäller på inånen»; jag sjöng med harp-ackompagnemenl ett af mina mest patetiska
stycken. Jag pauserade, och med hufvudet luladt mot Annas knä, kysste jag ömt
hennes hand, då hon skrattande utropade: »Ack, så tokig du är! men del gör.
ingen-ting, jag tycker ändå bättre om dig, än om Frans, den narraktiga menniskan, Agalhas
älskare!» — »Agalhas»––––-»älskare! vet du inte det? han är alltid hos henne, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
