Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni har i sanning elt egel sält att uppfalta musik; jag önskade väl veta buru ni
lillegnat er del. Då ni talar franska så väl, och trangen till Prag ej algår forran om
två timmar, så får ni berätta mig det; vi frukostera dervid.»
»Det är en ganska enkel och föga märkvärdig historia ; men vill ni höra den, så
slår den till er tjensl.»
Vi satte oss till hords, hegärdc det oundvikliga rhenska vinet, drucko några glas,
och se här historien som min gäst berättade mig, någorlunda troget ålergifven.
• •
»Jag ar
Den vnmlrtimle linrpimtenti lilstorla.
lödd i Steiermark. Min far var en kringvandrande musikant, liksom jag.
i lie år genomströfvat Frankrike och lorvärfvat en liten förmögenhet, åter-
vände han till sin hemort och gifte sig.
Sedan han
Ett år sednnre kom jag till verlden, och åtta
månader efter min födelse dog min moder. Min fader uppfostrade mig med all omsorg;
han lärde mig franska och de båda instrumenter han sjelf kunde behandla, nemligen
harpan och studsaren. Ni vet atl Sleirarnc skjuta säkert, och sålunda blef jag snart
• •
cn god skytt. Afvcn på harpan hade jag gjort goda framsteg, da hastigt de afbrölos
på ett besynnerligt sält. Jag hade en vacker röst, stark och välljudande; när jag nu
i milt hemlands vilda skogar, der jag gerna kringirrade, spelade på harpan, sjöng jag
tillika med full röst och hela kraften af mina lungor. Med förtjusning hörde jag då,
huru mina toner förlorade sig i de aflägsna dalarne; detta lifvade mig utomordentligt
och jag improviserade hade musiken och orden dcrlill, än på tyska, än på franska.
Men harpan motsvarade ej det ackompagncmcnt jag önskade till dessa besynnerliga
sånger; jag måtte arpeggiera ackorderna huru som helst, så förekom det mig alltid
småaktigt och intetsägande. En gång, då jag vid slutet af en sång ville ha ett starkt,
genljudande ackord, grep jag bössan instinktmessigt och afsköt den, för att erhålla den
slutexplosion, som harpan nekade mig. För de drömmande, långa, klagande tonerna
var instrumentet dessutom alldeles obrukbart.
En dag, då jag improviserade mera melankoliskt än vanligt, upphörde jag plötsligt
helt misslynt med min sång, och utsträckte mig i gräset, med hufvudet lutadt mot det
otillräckliga instrumentet. Efter få ögonblick tyckte jag mig förnimma cn besynnerlig,
men ljuf, hemlighetsfullt beslöjad harmoni, såsom ett eko Irån paradisets sånger.
Hän-rvckt lyssnade jag, och märkte alt denna harmoni, som utgick från min harpa, ulan
all strängarnc syntes vibrera, af- och tilltog efter vindens styrka. Det var verkligen
vinden, som frambringade tonerna. Delta var mig förut alldeles obekant.
»Ni kände då icke eolsharpan?»
»Nej. Jag trodde mig ha gjort en ny upptäckt, och lifvades deraf så mycket, att
jag, i stället för att studera instrumentets mekanism, endast sysselsatte mig med dessa
experimenter. Efter otaliga försök att aflägsna förvirringen i de olika strängarnes
klang, lyckades det mig alt stämma det största möjliga antal deraf i unisono och i
oktaven ; alla de öfriga bortkastade jag. Nu försL erhöll jag verkligen magiska
ackordföljder, hvilka försatte mig uti cn ny, skönare vcrld. Fålängt skulle jag försöka skildra
de visioner, som uppstego för mitt inre öga; än himmelska extaser, än förtviflans
fasansfulla bilder, vid hvars anblick jag slet af mig håret och jemrande vred mig på
marken. I ett sådant tillstånd funno mig cn dag några jägave, de nnsågo 111ig för för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
