Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gang
cr
3
Le jeune Roméo, plaignant sa destinée,
Vienl tristement errer å Centour du palais,
(ett solo utan något ackompagnement), började rösten darra och sjönk så mycket, atl
bon vid periodens slut, då harpan inträder med E-dur-ackordct, anlände till ett obekant
tonområde, ton lägre än E.’ Den utmärkta harpisten, M:ll Claudius, som satt
bredvid min pulpet, vågade ej vidröra sina strängar; efter ett ögonblicks uppehåll frågade
hon sakta: »Skall jag anslå E?» — »Ja visst! här måste vi komma fram.» Och det
obevekliga ackordet framsköt fräsande, som när man gjuter sjudande bly uti kallt
vatten. Den arma sångerskan var nära att falla i vanmakt, när bon fann sig så
våldsamt återförd på det rättas väg, och då hon ej förstod franska, så kunde jag icke en
använda min vältalighet för att söka lugna henne. Emellertid hemlade hon sig
snart och sjöng det öfriga oklanderligt. Strakaly, den utmärkte baritonisten, sjön
pater Lorenzos parti förträffligt och i finalet med sann värdighet och inspiration. Flera
nummer måste göras da capo; men då publiken åter begärde ett stycke ånyo, bådo
mig dc spelande på det enträgnaste att ej taga om det: det var redan sent, och kl. 7
måste de vara i operan. Dacaporopet ville ej taga slut; då framdrog Herr Mildner sill
ur och visade det för publiken; man förstod honom, och vi voro räddade. Efter
konsertens slut bad jag Liszt att å mina vägnar tacka sångarne för det tålamod, hvar-
med de i tre veckor underkastat sig de ansträngande repetitionerna; men innan han
hunnit utföra sitt uppdrag, kommo flera af sångarne till honom med anhållan, att å
deras vägnar tacka mig for del nöje jag beredt dem genom all hafva anförtrott dem
sångpartiernas utlörande. Detta var en af de sköna dagarne i min lefnad, sådane jag
cj räknar många.
I Wien hade konstnärer och konstvänner förärat mig cn batong af silfver; i Prag
öfverlemnade man man mig vid en supé en silfverpokal. Liszt höll vid detta lilllälle
ett tal, som åtminstone varade en qvarts timma, med en värma, en idérikedom, ett
val af uttryck, som fängslade mitt hela intresse. Olyckligtvis drack han lika käckt,
som han talade, och champagneströmmarne voro så strida, att Liszts hela vältalighet
led skeppsbrott. Belloni och jag stodo ännu kl. 2 om natten på gatan för att öfvertala
honom att bara till morgondagen vänta med alt uppsöka en böhrnare, som druckit mera
än han, och med hvilken han nödvändigt ville slåss på pistoler. Andra morgonen voro
vi ej ulan bekymmer för Liszt, hvars konsert skulle ega rum kl. 12. Half lolf sof
han ännu; omsider väcker man honom, han stiger i vagnen, inträder i salen, en bi fa I
Isstorm mollager honom, och han spelar så, som han troligen aldrig förut spelat! Yrår
Herre sörjer för pianisterna. —
Farväl! jag tror mig ha skrifvit nog; och likväl har jag icke uttryckt den
längtan jag känner efter Prag och dess innevånare.
hyser en allvarsam passion, och derefter må ni bedöma om jag älskar Böhmen.
Praga, quando te respiciam !
Men ni vet, att jag för musiken
O
Violinqvartettcns uppkomst.
Ringa orsaker! stora verkningar! Detta ord gäller icke allenast i lifvet, ulan ock
kouslen. Ett bevis derpå är anledningcu till violinqvarlcllens danande genom Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
