Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I • * •
/
# • • k
4 *1
forblef han orörlig och skådade på den sjungande med vida öppna ögon och samman
pressade läppar, hvilka syntes återhålla andhämtningen.
• Det var en yngling med co Herkules-gestalt, som högst räknade ,17 år. Hans
ansigle ägde icke något utmärkande, dock var ögat stort och klokt. Den gamle Benda
hade redan ofta observerat honom och var ibland förargad öfver det beständiga
stirrandet midtöfver till honom, som han i början icke ansåg för något annat än ett
uttryck af lättjefull nyfikenhet. Sedan han likväl hade iakttagit, alt den unge
murare-gesällen endast lyssnande hvilade då musik gjordes hos honom, och deremot kraftigt
och flitigt arbetade, när det i Bendas bus ej var sång och spel, började
kapellmästaren alt intressera sig för honom. Han hade numera ett vaksamt öga på honom och
gladde sig deröfver, all den unge mannen såg så förtjust ut och lyssnade, då Richardt
öfvade sig, och hos sin blifvande svärfar spelte på sin violin fugor, hvars konstiga
bindningar väl en musiker, men icke gerna någon annan, med uppmärksamhet och
nöje följer*
Det lifligasle intresse visade dock den unge mura reg esällen vid Julianes sång,
menniskorösten syntes hos honom framkalla den största uppmärksamhet. Sjöng flickan,
så var han icke i stånd alt vidare lyfta händerna; tills sista tonen hade förklingat, slod
han obekymrad för kamraternas skymford och ållöje i den ställning vi förut beskrifvit.
Sångerskan hade.vid det herrliga stället:
#Steig auf der Geschöpfe Leiter
Wie ein Seraph — sleige weiiem, tl
en verklig seraphisk oskuld och klarhet i ton, ett så ädelt och eldigt föredrag, och hon
slutade med en så afrundad kyrkodrill, att sjelfva pappa Benda sprang upp och ropade:
»Bravo». I samma ögonblick uppsköt utifrån en kraftfull hand det balfl lillslulna
fönstret, ett fulislänkt, eldigt, ungt ansigle blef synligt, och en grof band, öfversålfad
med kalk och murbruk, utsträckte sig. »Ack, mamsell 1 det var ändå bra vackert lo
ropade en darrande röst, som, ehuru rå, dock gaf en djup rörelse tillkänna. »Jag måste
säga eder det och dertill räcka eder handen, annars hade det verkligen qväft milt
hjerta.» • • . , . • •
Juliane Benda kunde icke motstå ell så ärligt loflal, och de goda bedjande ögonen;
skrattande sprang bon till fönstret och räckte hjerlligen fram sin vackra hand. Rei-
%
chardt hade lemnat claveret och blef något förvånad öfver den egna- sceueu; Denda sköt
sin dotter åt sidan, tog det så nyss instuckna ansigtet mellan sina magra händer,
betraktade det länge och utropade: »Unge man, en gammal musikers öga misstager sig
icke så lätt; jag säger eder, ni bar icke valt del rätta yrket, ni lillhörer af Guds
vilja och med rätta vårt handtverk 1» ... r
»Tror det sjelf ibland.» . „ ^ ,rl
»Nå så kasta ifrån er slefven, och kom hit öfver till oss».
»Det låter nu icke mera göra sig, far min tillåter det icke!»
»Huru heter ni då?»
% • f
»Carl Friedrich Zeller.»
I • t
•V >
J*M*
•«
i* •
• i
ti
Helt och ballet har han visserligen icke kaslaL slefven ifrån sig, vår Carl Friedrich
Zeller; för öfrigt blef alltid något af byggmästaren i och hos honom. Men att hau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
