Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• 4 <t •
•r. %i
• \
m
fårade ansigtel, han riekte tioKnen ål goSsen, aemf kysste den med samma andakt som
Nepomuks bild. Han slog sina armar omkring den gamles hafs och bad: »Fadéf, lär
mig • att spela violin, jag älskar si mycket musiken och kan icke mera sjnnga! Men
ni sjunger pä er violin, och s& vill jag odkså.» Rösten därrade vid dessa ord,
smärtan af den förlust han lidit bröt på nytt ut.
»Kom om en slund med mig i min lilla kammare;» svarade mildt den gamle, »der skall
dtt vidare för mig omtala livad da bar på hjertät. Men mi måste jag spela på nytt;
blif vid min sida lilt dess jag blifver färdig här.»
Från detta ögonblick uppätod eh rörande vänskap emellan en ung eldig själ och
ett ädelt men Irötfc hjerla; den gamla, blinda juden Löbel blef Bendas forsla
läromästare. Franz lärde med en otrolig skyndsamhet, och drog sedan med sin älskade
lärare, den Han egnade verklig barnslig kärlek, omkring i landet, Och spelade till
dans. Snart hade han samlat ett litet musiksällskap, som på landet och i småstäderna
erhöll en viss ryktbarhet. O, det var vilda men kostliga tider! —Efter Löbéls död
skingrade sig musikanterna, och Bendä for åter till Prag samt studerade der under
Konyczeck med ihållande flit; sednare besökte han äfven Wieri for att fullända sina
studier och for alt höra. Vid sitt 20 år erhöll han eb kapellmästareplats i Warschaii
vid ett privat kapell hos en rik polsk höfding, Som hade hört honom i Wien, och af
hans spel blifvit förtjust. Franz Bendas spel var storartadt och vekt tillika, hans
föredrag var sång i den ädlaslé riktning. Ingen kunde höra denna själfulla klang
ulan en hemlig rörelse. * Dervid egde han en ovanlig färdighet, men försmådde att
genom bravur lysa dermed. Efter Grauns död i Berlin, erhöll Frans Benda kapell
niästareplatsen år 1771, och här finna vi honom åter efter denna lilla afvikelse.
»Barn, musicera dål» "dopade gamla Benda från fönstret, »Julian^, du vet jti att
jag icke’tycker om det’der hviskandet och smekandet. Mi finna säkerligen nog tillfälle
när ni äro gifta att säga hvarandra ömma saker. Det Hr synd att bort jollra en så vac-
ker dag; du kommer mig att sakna all öfning. Fort, Reichardt, sätt dig vid det gamla
^ • * •
skräIlet och accompagnera flickan till den stora arian ur Grauns »Tod Jesu». Hon
har sedan tre dagar studerat derpå, och jag hoppas hon skall drägligt sjunga den.»
Reichardt uppslog hastigt utan motsägelse en tjock musiklunta, Juliane öppnade
claveret, men sprang först till fadren, den hon kärleksfullt tog i sina armar. »Pappa!
har du då glömt, huru du en gång i ditt sköna BÖhmerland med mamma pratat och
gycklat?» frågade hon så älskligt och skalkaktigt, att den gamle Benda smålog och,
utan alt svara henne, klappade henrie på kinden. Då Juliane skrattande och strålande
åler skyndade till sin fästman, följde fadersögat det täcka väsendet, och han kahde sig
stolt och glad. ’ •’ ‘ ’
Reichardt accompagnerade den mägliga jubelarian:
- ^ m M _ ^ . A •
nSingt dem götlUchcn Prophetenv,
och kapellmästaren dirigerade från sin plåts i fönstret.
Under det flickans undersköna fulla stämma utbredde sig, och de klingande ljuden
stego mot höjden, stod midl emot på kanten af nedersta fönsterhvalfvet till det
pågående nybygget en af de unga gesällerna med korslagda armar och hörde på, hammare
och slef hade fallit ur hans händer. Då hans kamralér hvisslande och skämtande
. I
fortforo alt arbeta, och vid tillfälle gåfvo honom en knuff eller en brutål påmiunelse,
• »
•i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
