Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 3. 1855.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
3:e Årgången.
Stockholm.
20 Januari.
–-— — —
En Melodi.
For mig den klingar ständigt
Dun sång, min älskade sjung.»
Heixs.
I.
I den fordna Normandiska hufvudsladen, del åldriga, vördnadsbjudande Rouen, som
med sin imposanta Katedral, sina präktiga kyrkor och smala mörka galor, likasom
tycktes vilja förkunna, alt den inom sina murar icke tålde några verldsliga förlustelser,
hade, senhösten år 1792, ett muntert skådespelaresällskap slagit ner sina bopålar.
Truppens styresman, som mot lemligen höga vilkor (alt hyra stadens stora offentliga
teaterhus, gaf der med sill sällskap representationer 5 gånger i veckan, och uppförde
derunder uteslutande operor. Som orkestern var någorlunda dräglig och truppen
medelmåttig, fingo dc goda innevånarne den glädjen att, emot en ringa inlrädesafgift
beundra sina ryktbara landsmän: Méhul, Lully, d’Alayrac och den store Belgiern Gretry.
— Huru många sköna ögon lårades icke när den trogne Blondcl sjöng sin: »O Richard,
o min Kung!» och när Joseph, i sin rörande romans, skildrade sin lyckliga barndom!
Huru hänryckle ej den sällsynt natursanna målningen af stormvinden i 3:dje aklen af
Lullvs »Isis», och huru blef icke genast de båda Savovardernas duo, i d’AIayracs
»Gu-listan» den, daförtiden ganska tacksamma publikens favoritstycke!
En duskig Oktoberafton hvars kyliga regnskurar bebådade den hotande vinterns
ankomst, syntes på en liten smal, endast af skådespelarne begagnad trappa, vid hvars
slut befanns en liten dörr, som ledde till ett rum bakom teatern — en yngling, hvars
ålder tycktes vara omkring 18 år, slå ifrigl lyssnande. Han bar en enkel, något
sliten dragt, hans gestalt var fint bildad, och hela hans väsende tycktes uppbäras af cn
ädel hållning. Den deåliga lyktan, som man Fästat öfver dörren, kastade sitt flämtande
sken på hans unga friska anlete, och speglade sig i hans glänsande bruna lifliga ögon.
Men öfver ynglingens panna låg utbredd något mer än ungdom och lif — der spårades
en gryning af det herrligaste solsken, snillets oförklarliga återglans. Denna panna,
från hvilken det bruua håret låg med omsorg liilbakaslruket, var ovanligt vacker
och fri.
Man gaf d’Alayrac’s »Gulistan», och hvarje ton trängde till den unge lyssnaren
ganska förnimbar, ehuru dämpad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
