Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• • * 9
»Nu måste dc båda savoyarucrnas duett komma», talade han för sig sjelf; »rikligil
— här ha vi introduktionen, — 2 takter till, och stämmorna falla in. — Ack, den
som blott hade pengar, mycket pengar — lör all alla qvällar kunna få på närmare
håll ordentligt se och höra all denna herrlighet!»
En hallqväfd suck stal sig öfver ’de vackra fylliga läpparne, — men med den
mest spända uppmärksamhet lyssnade han åler, ty milda, behagliga röster nådde hans
Öron. — Plötsligen hörde han ett fail och clt skri, och i samma ögonblick slogs den
lilla dörren så häftigt upp, alt ynglingen af förskräckelse tumlade några steg baklänges.
»Ilvad har ni här alt göra? röt till honom cn barsk slämina, »spring så gerna
och hämta hit en stark karl, som kan bära hem den lilla Marion — hon har nyss
a, som tillfälligtvis blifvit lemnad öppen, och hon har vrickat
foten. Operan måste spelas till slut utan den andre savoyarden, och ingen af oss har
tid all svssla med flickan.»
é
»Jag vill bära henne sjelf», sade ynglingen.
»Nå så kom genast in då!» ljöd det tvära tillropet.
Ynglingen följde uppmaningen, och befann sig snart i cll dystert sparsamt
upplyst rum lätt bakom scenen, der cn späd varelse i en savoyardgosses drägt syntes
ligga sanslös öfver en usel, rankig kullerstol. En iildre, olardig qvinna låg på knä
derhredvid och förband den lilla varelsens underbart hvila och fint bildade fot. —
»Mamsell Marion, så hör då, vi ha här fått en karl som skall bura henne hem;
gamla Louison skall visa honom vägen, och följa med», yttrades af den karska rösten.
Den unge mannen närmade sig nu stolen med cll nästan ridderligt galanteri, och
bugade sig likasom han skulle stått inför en prinsessa. Då han upprätade sig, såg
han vändt mot sig ett af små mörka lockar infaltadt ansigte, af så förtrollande, ehuru
barnslig skönhet, med ögon af så ljuft ullryck och så klar azur, alt han ofrivilligt
mötte denna intagande syn med ett djupt leende af förtjusning. — Hans leende
åter-slråladcs — de älskligaste läppar återspeglade detsamma.
»Det är alldeles icke något farligt», sade den gamla frun — »foten har blott gått
ur led, i morgon är del alltihop bra igen, men (ör ögonblicket måste hon
nast hem!»
Sedan hon yttrat dessa ord kastade hon kring Marions läcka gestalt en svart
vid kappa, och Adrian — så helte ynglingen — log flickan i sina armar, så lätt och
varsamt, som cn far sitt barn; den gamla Louison trippade förut med en lykta, hostande
och harklandc; det är sålunda den lilla karavanen framställer sig för oss på sitt tåg
genom Rouen’s gator.
Regnet hade upphört, men det var kallt; Marion yttrade ieke ett ord, men hon
smög sig till sin beskyddare, och hennes jungfruligt rena andedragt berörde med sina
ljumma fläglar fridsamt och jemnt Adrians kinder, och hennes lockar, salta i rörelse
af blåsten, smekte hans panna. Han framskred drömmande och så långsamt, att den
gamla ofta vände sig om och frågade: »Kanske hon är för tung for er?» »O, nej,
visst inte!» svarade han då raskt och eldigt. Snart sladnade dock den gamla frun
framför ett smalt hus och sade: »här bor Marions Faster». Vid dessa ord studsade
vnglingen, han trodde nämligen atl han med sin dyrbara hörda knappt hunnit nicr än
några få steg (rån tealerbygguingen. Han måste nu bära* henne en trappa uppföre. —
gc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
