Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 27.
1855.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
3:e Årgången.
Stockholm.
— 30 Juni.
Vår (*ud är oss eo väldig borg.
Skiss efter Elisa Polko.
Det var cn mulen, regnig Oklobcraflon; dimmiga gestalter svälvade öfver fälten,
en iskall vind slet obevekligt de sista bladen från träden ocb strödde dem under de
vandrandes lotter. Öfver hela naturen tycktes hvila en dyster aning; nian skulle
nästan tro sig höra vinterns röst från ett aflägset ljerran, som skadeglad hviskade om
kommande långa dystra nätter, om snö och is, om köld och mörker. Men i staden,
som låg sammanträngd midt på en stor slätt, såg del gladare ut äu ute på fältet:
menniskoriia trotsade hösten i sina varma hus och hyddor; ur alla fönster lyste ett
trefligt sken, som tilikännagaf huslig glädje. Man skref år 1732, och den stad, hvarom
vi tala, hette Leipzig. Den var omgifven af djupa grafvar och höga vallar och såg
välbchålleu nog ut. Nästan alla hus voro höga och smala, med besynnerliga, spetsigt
framskjutande utbyggnader; äfvenså såg man här och der små torn på taken;
kyrktorn voro deremot mera sällsynta. I kanlorshusct, som tillhörde den välbekanta
Thomasskolan, lyste det denna afton med synnerlig trefnad, många glada röster hördes
der (rån både stora och små; en stor och endrägtig familj var der församlad.
Vid ett massivt ekbord, som slod midt i det trånga, med stora mörka skåp och
besynnerligt formade stolar prydda rummet, salt en man i ståtlig lockperuk och enkel
svart drägt. Hans ansigle var friskt och fylligt, den stadiga munnen uttryckte en
allvarlig hjerllighet; pannan var hög och utomordentligt vhlbildad, och blicken från de
eldiga svarta ögonen hade en|tjusningskraft, hvars inflytande ingen förmåddc[undandraga sig.
Den man, hvarom vi tala, var Johann Sebastian Bach, vul berömd i hela staden
lör sitt präktiga orgelspel. Folkel i staden sade för öfrigt alt han var ett krushufvud,
på hvilket inan icke kunde bli klok, och skakade ofta på sina visa hufvudcu åt hans
underliga figurer och obegripliga fantasier på orgeln. Men likafullt kunde ingen lemna
kyrkan så länge kantorn spelte, och åhöraren kände sin själ skakas i dess innersta,
när dc mäktiga tonerna frambrusade med en kraft, som tycktes vilja spränga
kyrkmu-rarnc och begrafva dc bäfvande menniskobarnen under ruinerna.
Till höger om kantorn salt hans husfru, en stadig gestalt med klara, godsinta
anletsdrag och fromma ögon, i snöhvil mössa och halsduk. Hon hade på knäet sin
yngsta son, Christoffer, ett kärnfriskt barn, ungefär tre månader gammalt, flera
bastanta gossar omgåfvo modren, under det de med välbehag åto stekta äpplen och lekte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
