Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
An nu aldrig hade man i Dresdens herrliga katolska kyrka sett en så lysande
församling, som den söndagseftermiddag, då Sebastian Bach från Leipzig här skulle spela
orgeln. De talrika kavaljererna i sina skimrande hofdragter, de ståtliga fruntimren,
strålande i juveler och siden, eller i ungdomsfägringens ännu rikare prydnad, bildade
en bländande krans, i hvars midt AugusEs af Sachseu konungsliga gestalt tronade.
Den åldrande furstens hållning var ännu upprätt, hufvudcl högt uppburet; men dragen,
hvars fordna skönhet ännu blott röjdes af näsans och munnens lina linier samt af
hakans konturer, voro nu insjunkna och slappa, de stora ögonens eld var slocknad.
August samtalade i tysthet med sin gunstling Briihl, som med den raffinerade
verldsmannetis eleganta hållning stod vid hans sida och i skenbar underdånighet
tycktes lyssna till sin furstlige herres ord. Eu okullig stolthet hvilade på denna höga
panna, en omätllig ärelystnad blixtrade ur dessa oroliga ögon, ett oinskränkt herrskarbegär
spelade omkring de tint bildade läpparne.
»Således ville han inte komma till hofvet i går, vår roliga kantor?» hviskade
kurfursten leende. — »Nå, i dag skall jag plåga honom så mycket mera; så snart
kon-serlcn är förbi, låter jag kalla honom; han måste med på supén och balen, och våra
vackraste hofdamer skola be honom om en dans». — Briiiii bugade sig stillatigande. —
»Men cmedlertid äro vi alla rätt nyfikna på den berömde organisten»; fortfor fursten
— »spänningen röjer sig på allas ansigten; Hasse rynkar väntansfullt sina täta
ögonbryn, och sjclfva vår förtrollande Faustina kastar så oroliga blickar omkring sig i
kyrkan, som gällde det alt upptäcka en rival. Eudast vår virtuos Marchaud har ännu
icke bortlagt sitt hånlöje».
»Men tyst! — der ser jag ju tre gestalter komma opp i koretI Ser ni, Briihl!
två unga män ställa sig anspråkslöst vid sidan; sådanc älskliga, oskuldsfulla ausigten!»
— »Det är kantorns båda äldsta söner, ers majestät!» svarade Briihl.
I detsamma uppsteg en klar orgelton och renade som en fläkt från himlen alla
sinnen från fåfänga tankar. En djup lystnad herrskade; en oförklarlig andakt intog
allas hjertan; allas ögon blickade uppåt. Ett herrligt preludium böljade fram son» en
rik, svällande ström, vid hvars brädd älskligt doftande blommor vagga sig, och
öfver-gick med sina allt mäktigare lonvågor i den högtidliga koralen;
»Fur Gud är oss en väldig borg!a
Den evangeliska kyrkans höga visa nedsväfvade från koret, och fader Bach
beledsagade Ii varje ton med ett saligt leende. Han firade ju i detta ögonblick i det
katolska templet siu älskade kyrkas triumf. Meu harmoniernas ström frambrusade allt
fullare: Bachs ande lyflade sig allt högre; de rika lonmassorna blefvo allt mera heliga,
allt mera underbara; en gigantisk stämma från ofvan sväfvade öfver lonhafvet. Man
tyckte sig höra klagande röster från hela luenniskosiäglcn, man trodde sig se en verld
slå upp och anropa himlens förbarmande. Men dercmellan uppsteg alltid, såsom ett
heligt fridsoffer, samma melodi:
»Far Gud är oss en väldig borg!»
Men slutligen tycktes de bedjande återfinna lugnet; mildare ljöd deras klagan,
hoppfullare deras bön — försoningen frauisväfvadc på hvita dulVovingar. Ljufva toner
nedstego i åhörarnas hjertan, och eu himmelsk stämma förkunnade alla syndare himlens
frid. En from glädje, eu himmelsk sällhet sväfvade mot höjden — och slutligen upp-
/’
A -v
//-
I
i l 7
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
