Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den äldste, dess andel. Ender liden ut portionerade fru Gertrud den rykande soppan,
och alla vidinaktIioIIo målron med muntert glam.
Följande dagen begaf sig kantorn till rektorn, för att begära tjcnsllcdigiiet till sin
stora resa. Detta var för honom ett steg af stort obehag, ly han undvek, sa myckel
han kunde, alt sammanträffa med denne sin förman.
Rektorn och kantorn voro ingenting mindre än vänner. Den förre beklagade sig
bitterligen ölvcr det kärfva bemötande och den halsslarrighcl han fick röna af sin
underlydande, och Bach plägade kalla rektorn en gudsförgäten, förtorkad pedant. I
sanning var ock rektorn en vext ulan ringaste friskhet och grönska; hela mannen var
håde innan och utan bara vinter. Förvissnnd och hopkrympt som hans kropp, var
ock hans själ, förlegad och förslclnad i hoklärdomens mångåriga damm. Al ingen
blomma kunde han glädja sig; han räknade hennes trådar, undersökte hennes kalk och
o
bortkastade henne sedan. Al fåglar och andra djur skänkte han icke oftare någon
uppmärksamhet, än då han anställde förgiftningsförsök med dem, Ii vilka han räknade
bland sinn förnämsta nöjen. — Menniskornn voro honom likgiltiga; han älskade ingen.
Kantorns orgelspel kallade han sataniskt; han undvek all höra del och besökte
der-förc aldrig ottesangen; ja, han hade till och med kringspridl, all den onde sjclf åtagit
sig alt trampa häljen vid Bachs ölningar. — Så ofta han kunde, spelade han kantorn
något spratt, och gladde sig hjcrlligc» åt den häftigt utbristande vreden hos denna
gigantnatur. Genia hade han störtat honom, men för all skaka denna granitklippa var
hans kraft alltför ringa, helst då han saknade allt bistånd; ly lärare och lärjungar
sågo med lika beundran och kärlek upp till tonernas mäktiga herrskare.
Då nu Sebastian Bach med upprördi sinne inträdde i sknllyranncns student kammare
— ty han hade just hållit en kör-repetition med lärjungarnc samt dervid hlifvit något,
otålig, och hans peruk befann sig vanligtvis vid sådana tillfällen i ett bedröfligt skick
— då nu Bach inträdde, reste sig rektorn i sin stoppade läderstol, fixerade den
kommande med sina gråa ögon och frågade gravitetisk!: »nå, hvad för besvär har herr
kantorn i dag all anföra?» — »Inte besvär alls, herr rektor!» svarade Bach, »jag vill
bara anmäla all jag i morgon måste, på vår kurfurstes befallning, anträda en stor
resa, och derför torde ni bevilja mig 14 dagars tjensllcdighcl». — »Hvad lör något?»
utbrast rektorn med qväfd öfverraskning och harm — »en stor resa? kurfurste? och
derom skulle jag icke vara underrättad? Bah, herr kantor, det der ser ut som ett af
era vanliga genislreck! hur skulle väl kurfursten» — »Jag skall spela orgel i Dresden»,
afbrol kantorn honom helt lugnt, »kurfursten vill del». — »Del låter i sanning något
besynnerligt», hånade rektorn. — »Men då resan icke tycks vara hunden vid någon
viss lid, så kan jag med desto mindre omsvep förklara er, att jag i de nästa fyra
veckorna icke kan undvara herr kantorn. Sedan vill jag ej lägga något hinder i vägen
lör edra önskningar». — Bachs ansiglc visade härunder intet spår till harm; han
blickade endast medlidsamt på dvergen, och sade slutligen med fasthet; »herr rektor, jag
begär ett bcslämdt svar! vill ni skänka mig fjorton dars ferier?» — »Nej!» utfor den
förbittrade rektorn. — »Godt! då vill jag bara underrätta er att jag far v t an pennis*
sion!» — och dermed vände kantorn honom ryggen och lemnade med stadiga steg siö
fiende allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
