Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29. 1855.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
3:e Årgången.
Stockholm.
14 Juli
Vår Gud är oss en väldig borg.
Skizz efter Elisa Polko.
(Forts, och slut fr. N:o 28.)
Orgelns toner hade tystnat. Bach salt ännu qvar på orgelbänken med
sammanknäppta händer, en himmelsk förklaring hviiadc öfver hans anlete. Bleka af
sinnesrörelse, bäfvande af glädje öfver den vördade fadrens triumf stodo hans båda söner
bredvid honom. Ett doft sorl hördes öfveralll i kyrkan. Då öppnades en sidodörr i
koret och kurfursten inträdde; bakom honom en lysande svit på underdånigt afstand.
August af Sachsen nalkades med vördnad den store mannen, som likväl satt der så
ödmjukt och i sina fromma drömmar icke ens märkte hans närmande. Länge betrak-
• •
tade kurfursten honom ulan alt afbryta hans fromma tankar. Andtligen lade han sakta
sin hand på mästarens skuldra. Kautorn vaknade som ur en dröm, steg opp och
blickade siu furste fritt och vänligt i ögonen. Mästarens höga själ, ännu uppfylld af
sin Guds herrlighet, till hvars himmel han nyss burits på tonernas vingar — huru
kunde jordisk makt och glans i delta ögonblick verka på den? till och med det
vanliga språket återfann han ej utan möda. »Nådigste herre», sade han sakta efter cn
paus — »den himmelska guda-rösten har äfven rört ert hjerta, jag ser det tydligt!»
— »Bach», sade fursten med bäfvande röst och gick honom helt nära —
cr spela, kände jag en aning om min snara död! men denna tanka trädde som en mild
engel för min själ: den hade förlorat alla sina fasor; jag bäfvade icke dervid såsom
förr, då jag i ensliga stunder tänkte öfver del menskliga lifvels förgänglighet. Bach!
o, finge jag höra er i min dödsstund!»
Bach svarade intet; han betraktade sin konungslige herre med ögon, som fuktades
af innerlig rörelse, och hans fromma hjerta firade i delta ögonblick en högre triumf
än hans konstnärsstolthet. — Nu hördes ett buller vid dörren; en qvinna trängde sig
hastigt genom konungens svit; en qvinna i lifvels fulla blomma, en hög, yppig gestalt
ined ett stolt Juno-hufvud: det var Faustina Hasse, den tillbedda sångerskan,
hufvud-stadens firade älskling. Med södcrländskans hela hänförelse, med glödande kinder och
lårfulla ögon störtade hon till kantorn, föll honom om halsen och kysste honom häftigt
snyftande på båda kinderna. »Välsignelse, evig välsignelse öfver dig, du hläudandc
ljusstråle!« utropade hon i den högsta sinnesrörelse. Bach trodde icke sina ögon; de
kringstående smålogo; då framträdde Hasse, drog med sakta hand sin maka till sig,
då jag hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
