Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tryckte med uppriktig vördnad den store mästarens liand. Afvcn Marchand, den
spotska virtuosen från Frankrike, närmade sig: intet hånlöje spelade mera kring de
# •
lina läpparnc, men lians ögon gliinslc af en innerlig rörelse. Stillatigande tryckte han
mästarens hand till sitt hröst. Kurfurstens svit följde gunstlingens eflcrdöme; liofvets
skönaste fruntimmer hlefvo ej efter, och snart smektes kantorns kinder af de mjukaste
händer. Men plötsligen lösryckte sig mästaren och utropade med sin slcnlorstämma:
»Nog! — nej, sådant vekligt smek passar inte till ett allvarligt orgelspel! jag vet väl
alt jag ar i det yppiga Dresden; men jag längtar åter till mitt stilla hem, till hustru
och barn! — Nådigste herre», fortfor han, vändande sig till kurfursten, som med
svår-modigt småleende hade betraktat denna scen, — »låt mig draga mina far de! här är
den gamle Sebastian Bach inte på sin plats, ser ni väl; i dessa strömmar förstår lian
icke all simma».
m
»Jag låter cr icke fara», svarade fursten vänligt, »förr än ni ut hed l er en nåd
al mig!»
»Jag beliöfvcr ingenting, min konung!» svarade kantorn frimodigt, »men jag lackar
cr för cr godhet.» — »Men länk åtminstone på edra söner!» fortfor August med
mildhet. — »Nå ja, nådigste herre! om ni kan använda min Fricdemann till något» —
härvid drog han den rodnande ynglingen (iil sig — »så skall (let vara mig kärl! Men
bara inte på dc första två åren, då beliöfvcr jag min gosse sjelf; ty han är cn ferni
gravör, och vi arbeta nu pä passionsniusiken. Min Emanuel» — härvid nickade liati
till sin andra son — «har vår herre redan försörjt; med honom har det ingen nöd.
Jag lackar cr således af allt mitt hjerta, min nådigste konung!»
Fursten afskedade nu mästaren med de mest Ivsande löften för Fricdcmanns
fram-lid, räckte iadren och sönerna sin hand och försäkrade en hvar af dem om sin nåd.
De anscddaslc hofherrar skyndade alt ledsaga dem ned, och lyflnde den enkla kantorn
med en vördnad upp i vagnen, som vore han verldens mäktigaste herrskare.
Då Sebastian Bach morgonen derpå lycklig och glad med sina söner rullade till
det kära hemmet, då de foro förbi dc praktfulla byggnadsverken, och den herrliga
Elbnejdcn afslöjade sig för deras öfverraskade blickar — då utropade Emanuel
hänförd: »Käraste fader! Dresden är ändå skönt! men del allraskönastc är — Fausllna
Hasse!»
O
»Ah lig, pojke!» — utfor mästaren, men ett skalkakligt leende kunde lian icke
dölja, — »del förslår du inte!»
Hvcm
den verkliga tonsättaren till monologen ”Lydia och Arist!”
O
Då Ahlslröm intog detta stycke uti den af honom redigerade och utgifna
samlingen: »Musikaliskt Tidsfördrif», var det förmodligen ej utan skiil som han, emot sin
vana, ej utsatte dess tonsättares namn. Denne skall likväl, efter livad äldre personer
berättat, till, cn början temligen allmänt ha ansetts identisk med tcxlförfallaren
(Vale-rius), och den som skrifver dessa rader vill beslämdl påminna sig redan som helt ung
ha hört något derom, ehuru han numera ej erinrar sig hvar och af hvem.
Sedermera, omkring 1820-talet, erfor han såsom student i Lpsala, vid ett tillfälle då talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
