Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att visa huru Ander i allmänhet uppfattade sin uppgift, och antyda några af
de momenter, hvilka för vår scen ej böra vara förlorade, återkalla vi i minnet blott
ett par scener ur »Trollflöjten» ocli »Martha».
Genast i »Trollflöjtens» första scen var lians flykt för ormen cj skrämselns
öfver-ilade brådska, utan mera lillbakavikandel för en öfverlägscn naturkraft, och hans
nedsjunkande var icke den förskräcktes svimning, ulan den eller en förtviflad kamp ai
sina kraller öfvergifnc hjeltens fall. — Vid drottningens anblick beskuggar han sina
ögon och sjunker — i stället för den öfliga bugningen — vid hennes inträdande på
knä, hvilket, ulfördt med denna antikt furstliga hållning, lika myckel ökar illusionen
a( drottningens dystra glans, som det motiverar hennes ord till honom: »O, zillre
?ric/it, mein Liebling du». — Scrskildt hör ock nämnas hans stumma spel under den
tröstlösa Paminas cavatina, der han för henuc ej antyder förbudet all lala, hvilket
naturligtvis skulle återställa hennes lugn, ulan blott smärtsamt vänder sig frän henne.
Det lönade här mödan att studera det talande uttrycket uti minspelet, uti de plastiska
attityderna. En serskild uppmärksamhet förljenade ock det konstfulla sätt, hvarpå han
förstod alt använda manteln till pittoresk drapering. I hela rollen var kraftfull
manlighet ett hufvuddrag.
Lyoncls egenskap af en nutidens landtman uteslöt många af Anders dramatiska
medel, och rolens modernt sentimentala momenter skulle för mången utgjort svåra
stöte-sleuar. Likväl var det en af Anders tacksammaste roller. En naturlig grazie, en
säker takt och så mycken elegans som den okonstlade farmern kunde vidtala, förde
honoiu öfver hindreu. Vi vilja här blott framlyfla två mästerligt utförda momenter.
Del ena föregår i fosterbrödernas hem (andra akten), då Plumkctl skyndat eller Nancy,
och Lyoncl ser sig ensam med Martha. Den förälskade natursonen befinner sig i stort
bryderi, huru lian på godt manér skall kunna inleda en herdestund. Omsider
bestämmer han sig för en skalkaklig ton, och fattar posto vid väggen, med händerna på
ryggen och med ett möjligast skälmskt utseende. Men denna ton, b vari han eger
föga öfuing, Ökar blott lians förlägenhet. På godt bondmancr framsmyger han så
försåtligt som möjligt och nappar på afslånd den sköna i förklädet. Den förklädda Ladyn
aivisar honom med köld. Nu försvinner hans förlägenhet; i stället blir han på cn
gång skamflat och förargad. Slumpen kommer honom lili hjelp: ihe last rose bringar
honom the Jirsl rose; de älskliga tonerna ålergifva honom hans naturliga blygsamhet,
och de smällande sexterna, hvarmed han sekunderar hennes refräng, jemna afståndet
mellan ladyn och landtmannen. Men hennes ädlare hållning, hennes finare takt har
ock ulöfvat ett märkbart inflytande på honom, och från det ögonblick, då Martha
sjunker i hans armar, är hans väsende liksom förvandladt.
Afven denna scen förljenade studeras: i mästerlig hlandning, i dc finaste
ölver-gångar möttes lafallhct och behag, dristighel och blygsamhet; man fann en natur
sådan blott en högre konst kan frambringa den.
I tredje akten nämna vi den i sig sjelf något anstölliga tvistcu mellan samma
personer, der dc ömsesidiga komplimenlerna »piga» och »dräng» låta isynnerhet
Lyoncls lon alltför lätt sjunka till råhet. En ädel sjclfkänsla förhindrade detta, utan all
minska situationens energi.
Man hör ej sällan omlvislas, huruvida A. sjöng med »inspiration» eller cj; man
har anfört alt han på oföränderligt samma sätt sjöng ett parti hvarje gång han deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
