Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32. 1855.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
3:e Årgången.
Stockholm.
4 Augusti.
Kattfugan.
Skizz efter Elisa Polko.
Föreställ er ett litet • hus, till hälften doldl bland mörkgröua myrtenbuskar, omlin-
dadl af vinrankor, beskuggadt al vilda rosor och orangeträd; i bakgrunden, hvilande
på elt präktigt läger, Neapel, städernas drottning; det bela omgifvet af Italiens
ständigt leende himmel* Skänk sedan ock en blick ål en gammal, vårdslöst klädd man,
som sitter utanför buset och tankfullt blickar ut i rymden. Ett orangelräd strör
emellanåt sina doftande blad öfver honom: han aktar ej d^rpå; rosorna smeka baus tin«
ning, ljärilar fladdra lekande omkring honom — men det rörliga naturlifvet vinner ej
en blick af honom. ’ Och likväl målade sig lidelse ocb rörlighet i hans dunkla, ädelt
formade anlete, • och ‘ de- glödande italienska ögonen bildade en besynnerlig motsats till
den nordiska snön 1 på bfttts’ hjässa. Det vär Alessandro Scarlatli. En harpa slod
lutad mot bans stol ocb midt fraihför den hade en stor svart kalt med allvarsam
uppsyn och stor värdighet tagit plats. Han var sysselsatt med att låta spelsen af sin
svans, hvilken, likasom lians venslra öra, var bländande hvit, helt sakta dansa öfver
strängarne, hvilka till följd af delta besynnerliga experiment lälo höra hvarjehanda
främmande toner. Då hans herre aldrig visade något misshag öfver dessa musikaliska
studier, plägade lian hvarje morgon fritt öfverl^mna sig åt sin genius, lät yvansändaft
framlocka de dj^rfvaste tonförbindelscr ur harpan, och sjöng dessutom stundom eo af
dessa gamla, klagande visor, som endast blifvit bans släite förbehållnd, och hvilka
man påstått kuuna röra stenar samt göra förnuftigt folk rasande. Delta allt störde
aldrig mästaren; han skrattade tvärtom helt hjärtligen, när katten föll in i sina
musikaliska paroxysmer. Men om aftonen satt katten alltid som en stadig borgmästare
med en grundlig kritisk uppsyn i sin vrå, och mästaren sjelf spelade då på harpan.
Säkert måste det vara ljufligt att höra, ty alla fåglar, som sjöngo i orangeträden,
fladdrade till det öppna fönstret för att lyssna, och äfven de lysta rosorna tycktes
vara ‘ försänkta i en stilla hänryckning. Mästaren sjélf liknade, der han satt, den
gamle underbare barden Ossian, endast att man ej fann detta drag af storartad smärta,
som aldrig saknas bos Kaledoniern. Man kan således ej undraäfven en
känslofull kalt fann sig föranlåten att yttra sina sympatier, hvarvid hans gröna ögon
fuktades af rörelse. Då Scarlatli märkte sådant, tog han sin trogna fyrbenta vän opp
Ji knäet, och smekte honom så länge till dess han återfick si4 vanliga katlhumor. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
