Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S
Den stora heroiska operans lysande period i Sverige nalkades emellertid sitt slut.
Genom elt kongl. bref af år 1806 tillslöts det ål svenska sånggudinnorna helgade
templet och dessa måsle derefter under några år dväljas inom den dramatiska teaterns
trängre murar. Kör och ballelt lunnos icke mer och äfveu orkestern inskränktes
betydligt. Nu var icke att tänka på audra än mindre sångspel, Ii vilka, änskönt i sig
sjclfva af intresse, likväl i så måtto skadade de yngre artisterna, som dessa dymedelst
vandes ifrån den genre, åt hvilken de primitifl egnal sig, för att adoptera en ny.
Åtskilliga af dem kunde icke finna sig dervid och bland dessa var Lindström. I besagde
stycken lordrades nämligen af de spelande icke blott sång, men äfven lörmåga alt
smidigt och lätt röra sig på scenen; men denna förmåga eller rättare sagdt den nyans
af rörlighet som här företrädesvis togs i anspråk brast L. hvilken med svårighet lann
sig i andra former än de högtidligare, hvilka tillhöra den lyriska tragedien eller ock i
de rentaf burleska. Hans beteende i den lätta franska operetten var deremot, särdeles
i jemioreise med ålskillige kamraters, stelt och enformigt och måhända var del denna
period som (ramkallade infallet om hans »stora och lilla gest», hvilket sedermera så
ofta, både i lid och otid upprepats. All han emellertid i sådana operetter, som något
mera närmade sig operans allvar, äfven som skådespelare oklanderligt fyllde sin
plots, bevisade han t. ex. som »Torbern» i »Fiskaren» och flere andra dermed
likartade roller. •
Med regementsförändringen 1809 klarnade ulsigterna för de sceniska arbetena
och nu kom L. åler i sill rätta element; nu kuude han ånyo lå uppträda, åtminstone
för eh tid, i de stora hjclterolerna och sedermera i de, näst dessa, for honom Kast
passande i del högre franska skådespelet med sång, hvilket då började alltmer
bortskymma och slutligen aldeles undanträngde den gamla heroiska operan. Till denna
period höra hans flesta prestationer och under en lång följd af år gafs Snart sagdt
intet ernda sångspel, i hvilket han icke användes till älskareroHer med stundom mer,
stundom mindre framgång. Så såg och hörde inan honom som »Ramir» i »CendriHon»,
som VTamino» i »Trollflöjten», som »Oltavio» i »Don Juan», som »S:t Phär» i »Aliné»*),
som »Richard» (sedermera som »Rlondel») i »Richard Lejonhjetta», som »Romeo» i
»Romeo och Juliette», som »Louis da Gaeta» i »Slottet Montencro», som ^Fredrik» i
»Lebeman* och dessutom i mångfaldiga andra stycken oeh städse slod hans minne
honom bi och i utförandet af sina sångparlier ådagalade han allljemt en beundransvärd
säkerhet**). Men — under allt detta gingo åren sin gång och vår hjeltc närmade
sig redan den högre manna- och snart gubbåldern. Sådant kunde dock knappast
märkas, åtminstone icke på scenen, der han med sill rika svarta hår och sitt väl-
a a
bildade ansigte ännu alltid förekom oss som en ung man, en illusion i ej ringa mån
underhållen af hans ungdomligt starka och klingande röst***). Också, oaktadt så
*) 1 denna rol företedde hans yttre en frappant likhet med Högstsalig Konung Carl Joham.
’*) Lindström, redan för längesedan nämnd till hofsångare, hedrades vid denna tid med
bofkam-rerare-titel.
) Detta förhållande gaf anledning till följande yttrande af en bland hans jemnnriga: »Jag går» —
sade denne — »aldrig så ger na på spektaklet som då Lindström uppträder; ty dä jag ser honom
nn alldeles likadan som för 20 år sedan, drömmer jng mig sjelf 20 år yngre».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
