Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behandla, var utomordentligt svår att sätta i musik. Gu annan gång lat han förstå,
att jag ej observerat en reminiscens, hvarpå han aftonen förut ertappat mig; jag
skyndade till instrumentet för att söka få visshet härom, och hade han mig väl der,
var ej att tänka på att så hastigt komma derifrån, utan då måste jag arbeta. Det
fanns med ett ord intet medel, som han lemnade obegagnadt, för all lifva min
inbill-ningskraft.
Hände det, i sällskap, jag, under preludierande, hittade elt moliv, som
beha-gade honom, så försvapn han för några ögonblick, men kom snart tillbaka med ett
ark papper, som han.sSjelf i bast upplinierat, »Skrif upp denna tanke», sade han, »den
kan blifva er till ^ifylla». Han öfvervar alltid repetitionerna till mina operor och om
otåligheten ibland kom mig alt med för mycken hetta fara ut mot en sångare, så var
straxt min älskvärde grefve til i hands och ställde allt till rätta.
Också kände man hans deltagande för mig och min musik så noga, alt ofta på
spektaklet, efter något nytt stycke, det icke var mig man lyckönskade, utan grefve
Creuts. Det var honom, som konslälskarne omgåfvo och han emottog komplimentcrna
Skall jag tala om lians distraktioner? De voro stundom så kostliga, alt jag ej
kan emotstå nöjet att ett ögonblick sysselsätta mig med dem. En tankspridd kan,
som jag tror, hvarkeu vara elak eller skrymlare: farhågan för att blifva genomskådad,
skulle i sådant fall snart korrigera honom. Fruntimmerna, hvilka, af flere skäl, måste
oftare än vi nödgas förställa sig, synas mig också i sjelfva verket mindre än karlar
vara fallna for dylik själsfrånvaro. För öfrigt voro grefve Creulz’s distraktioner
aldrig sådane att de komprometterade slatens hemligheter. Jag tror tvärtom, att han
stundom med flit begagnade dem, just till dessas säkrare bevarande.
Man samtalade med honom en dag i min närvaro om revolutionen i Sverige,
ifrigt sökande förmå honom att meddela sin tanke om de ytterligare steg, som hofvet
i Stockholm borde vidtaga med hänsigt till hofvet i Versailles. Han hörde derpå med
mycket tålamod, måhända görande sig till godo den talande, ganska kloke mannens
mening; men på en gång fattar han min hand med utrop: »Ni kan inte säga erkänna
bans musik, såvida ui inte hört det stycke, han komponerade i går afton.»
Han puttrade en gång på en af sina vänner>för det denne vid tillfället — en
vacker höstdag — tagit på sig en rock af kläde, och bad honom gå hem för all ut-
# v’
byta den mot eo af siden, hvarvid han tillika utsatte mötesplatseu för ell jagtparti,
dit han ämnade bege sig. Han kommer också verkligen dit, men klädd, äfven ban, i
klädesplagg och till på köpek med pels.)
På speklaklet en gång salt den gamle marskalken Richelieu på en plats nedanför
grefvens. (Jlan att denne märker det, hakar sig hans värjplål fast uti marskalkens
peruk ocli aflyiter densamma helt siralligt. Man ropar och vinkar åt grefven, men
han hvarken hör eller ser någonting, utan promenerar gravitetisk! omkring i foyeerna,
ända till det ögonblick, då man omsider lyckas fästa hans uppmärksamhet på den
besynnerliga värjprydnaden.
En morgon klockan tre, rycker han häftigt pä sin klocksträng: kammartjenarcu
instörtar förskräckt. »Skynda genast till baron». — Legationssekreteraren kommer. —
»Ah, min vän, ni var i går hos Grélry; inte kau ui påminna er ell moliv, som jag
för ögonblicket inte är i stånd att komma på?» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
