Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Revolutionen minerade Garat, salougsångaren, utan att skada Martin,
teatersånga-ren. Martin stod sedan fyra 8r ganska högt i publikens ynnest, och detta nflägsn&de
från honom Garat, som aldrig trott sig kunna finna en medtäflare på sin hana. Den
gamla vänskapen segrade emellertid snart öfver afunden.
»Jag hade inga hela kläder mera», berättar Garat sjelf, »och man kan föreställa
sig verkan häraf på mig. Jag tcd otroligt. Martin hade den delikatessen ätt märka
det; han ägde sjelf föga penningar, ty man betalade på den tiden dåligt och i papper;
men han hade kredit, och den begagnade han till alt kläda mig. Man kände en viss
klädeshandiare, en stor musikvän, som blåste flöjt, visserligen som en klädeshandlare,
men högligen värderade artisterna, och Martin framför alla. Till denne ärans man
. • t t 4
förde han mig, och lät honom afmäta kläde åt mig till en blå rock, en gul vest och
svarta pantalonger, och detta salte mig i stånd till all åter spela en hjelplig figur.
Delta har jag aldrig återbetalt Martin; han har icke velat det.»
Detta tilldrog sig år 1794. Följande året började de berömda Fevdcau-konserterna,
uti hvilka. Garat blef själen. /
Pariserpublikcn känner bans framgångar; endast ett litet missöde komprometterade
• • 9 • •
honom något. Del korta, lockiga håret hade undanträngt de pudrade frisurerna; men
Garat hade ej låtit klippa sill hår, och uppträdde pä den första konserten, friserad på
ett barockt sätt. Han bar en toupet, eu lång hårpiska, och krage samt axlar voro
liksom besnögade med puder. Den öfriga kostymen stod i förhållande härtill. Då
publiken såg honom uppträda med sin stämma i handen, utbrast man i ett skralt, som
varade ända tilldess Garat började sjunga. Men hans sång förvandlade åliörarnes
munterhet i en ännu större rörelse. - « ; • .
»Ilvad skrattade de ål?» frågade Garat, sedan han afträdt. — »Din besynnerliga
toilett öfverraskade dem», svarade Martin. »Du ville anslå genom din originalitet, och
lyckades deri mera än du trodde. Låt nfklippa ditt hår, så vilja vi se om de skrattar
Håret afklipples, och Garat uppträdde i audra konserteu ined elL modernt friseradt
hufvud å la Titus. Publiken skrattade ännu mer äu gången förut. Nu visade Garat
t ■ * • ™ “ •
elakt lynne, och sjöng blott koloraturarier i stället för dc enkla och rörande stycken,
som man väntade at honom, Men efter konserten sade han: »Ni skrattar,, medborgarel
ni tror er kunna göra mig till er slaf; pudrad i går och klippt i dag, aldrig är jag
er i lag! lika mycket, ni måste ändå la mig sådan jag är.» Ocb detta gjorde man
äfven; konstnärens utomordentliga talang lät en hvar glömma sprätlcus ytterligheter.
Skulle man icke hafva lett, så hade Garat känt sig högst olycklig. För honom gafs
intet värre, än att ej biifva bemärkt. Då han redan var nära sextiotalet) och ingen
ville gilva akt på honom i bans besynnerliga kostym, så fattades han af en harm, som
bidrog till alt ända hans lif. ,
En annan kränkning, som han upplefde få år före sin död, var måhända iden
bittraste i hans lefnad. Han gaf en konsert i Toulouse; salongen var fall, men bans röst
ville ej mera lyda hans inspirationer, och han uthvisslades. Konstnären kände djupt
denna kränkuing, Han gick fram till lamporna och ropade till parterren: »Ni hvisslar
ut mig, men till er egen vanära, Ly det är Garat som ni har uthvisslat!»
Man skrattade och han återkom till Paris med ett dödligt såradt sinne.
1 sin sista lefnadslid sjöng han vid slutna dörrar i komiska operans foyer för sina
elever ställen, som de efter hans tanka hade sjungit oriktigt, eburuväl dc applåderats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
