Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag återkommer till er ungdomsperiod, min älskade Maestro! Ni hade vdt
komponerat en hel mängd saker, innan ni började alt studera för Matlei?
— Visserligen! — svarade Rossini, — lillochmed cn opera: Dcmetiio e Polibio,
som man vid uppräkuandet af mina verk alltid nämuer något sednare, emedan den
verkligen först eller några andra dramatiska försök hlef offentligen gifven; den var då
fyra eller fem Ar gammal. Jag komponerade den ursprungligen för Mombelli, icke
anande annat, än den med liden skulle blifva en stor opera. Da jag sedermera började att
skrifva för Mattei, kunde jag under de första månaderna icke komponera det ringaste;
jag darrade vid hvarje basnot jag måste sälta, och bvarje mellanstämma orsakade mig
en rysning. Först en liten tid derefter började milt förra mod återvända.
— Och till stor lycka för oss — inföll jag. — Hade ni då redan i Pesaro lärt er
musik?
— Pesaro lemnade jag redan i min spädaste barndom. Min far var derslädes
anställd som sladstruuipelare vid kommunen; han hlåste valdhorn på teatern, och allt
gick ganska bra, ända till dess Fransoserna kommo, dä förlorade han sin plats. Min
inor, som hade en vacker röst, begagnade sig nu af densamma för alt hjclpa oss ur
vår stora nöd, och sålunda begåfvo vi oss från Pesaro. Min arma mor! hon var icke
utan talang, ehuru hon icke kunde sjunga efter notor. Hoii sjöng som orechmnley
dermed mena vi, en som sjunger endast efter gehör. I lörbigående sagdt — men af
hundra Italienska sångare, är det säkert åttatio som endast kunna sjunga efter gehör.
Nog går det an att lära sig tralla efter en Cavatina, men huru dessa menniskor bära
sig ät, för all utantill inlära sig mellanstämmorna i ensemblestycken, det är och
förblir för mig en gåta.
— Man måste i sådant fall antingen vara mycket musikalisk eller också högst
omusikalisk; men tillät mig, — sade jag — för alt komma tillbaka till mitt favoritämne,
hvar började ni att lära er musik?
— I Bologna. En viss Princtli från Novara gaf mig undervisning på spinett. Det
var en märkvärdig figur. Han var smått likörfabrikör, och gaf derjemle musiklektioner,
livarpä han egenteligen lefde. Den karlen har aldrig i sin lifslid ägt någon säng; —
hvad tycks! han sof slående.
— Hvad vill det säga, stående? Ni skämtar Maestro!
— Det förhåller sig såsom jag säger. När natten kom svepte han sin kappa
omkring sig, gick ut och lutade sig någonstädes mot någon pelare, och insomnade så.
Alla naltväktarne kände till denna hans egenhet, och störde honom aldrig. Tidigt
om morgnarna kom han till mitt logis, och körde mig ur sängen, hvilket var mig högst
obehagligt, samt lät mig genast börja spela. Ibland då han hade haft en orolig natt,
derunder han blifvit störd i sin hvila, hände sig, att han, under del jag spelade mina
lexor på spinetlen, insomnade der han stod bredvid mig. Begagnande mig af tillfället,
kröp jag då hastigt och lustigt åler ner i min varma säng. När han nu, efter alt
hafva inslumrat en god slund, återuppvaknade, och fann mig i bädden, kunde han
endast ställas tillfreds med den försäkran jag gaf honom, nämligen, alt jag, underdel hau
sof, hade spelat igenom milt stycke utan all göra ett enda fel. Hans metod var just
icke den modernaste; sä t. ex., lät han mig spela skalorna endast med tummen och
pekiingret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
