Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lundarne, bvilka alla begrofvos under deras tyngd. Sä blef allt tyst igen, hafvct
lade sig, det hvita töcknet skingrades, ocb stjernorna strålade åler med ett mildt,
trånande sken öfver den nyss förut så sköna ocb ljufva, nu så dystra och förstörda nejden.
Men gudaynglingarne?
De bade redan försvunnit. Deras lemmar hade plötsligt börjat att liksom rycka
sig lösa från hvarandra, deras gestalter hade försloradts ocb förtunnadts, ocb snart som
gråa, hvirflande töckenformer böjt sig upp i Jufleii; och när förstöringen var slutad,
fanns af dem intet mera qvar, än blott de osammanhängande skepnaderna af några
flyktiga, bleka skyar ocb dimmor, bvilka med en sakta klagande suck, lik en
försvinnande fläkt, sväfvade bort öfver klipporna och de nakna bergen.
Så var det slut; men ännu siiges, alt äfven de vilda demonerna, sedan de icke egde
någon qvar att bata, ej heller mera funno någon rätt lust all lefva, utan småningom
doiro ul allesamman.
Så (örgingo år ocb länga lider; men likasom ett sorgset, dröjande öde ännu
skulle b vila öfver denna kust, så bände sig, att den första slagt af menniskor utaf
hvilken den blef befolkad, älven snart åler dog ul, efter ett strålande lif, med en ton
af klagan, hvars klang nått fram ända till våra dagar. Eller hvem som last Össians
sånger, som klaga öfver den försvunna hjelleliden och utslocknandet af Fingal och
hans ädla ätt, hvem, säger jag, finner icke i deras vemodigt dystra klang likasom en
återgång af del öde, som fordom drabbat de ljufva nymferna ocb de sköna
gudaynglingarne, bvilka äfven Ossian likasom beskrifver i de formlösa, sorgsna vålnader, som han
ofta säg vandra i dimmorna mellan bergen eller på skyarnes loppar. Snart slocknade äfven
Ossian sjclf, den blinde barden, och med bouom den sista al forn-gaelernas bragdrika,
Ivsande ätt.
Delta är sägnen om Hebriderna, ty med detta namn nämnas i dag de fordna
förvandlade ö-jungfrurna vid Skottlands nordveslra kust. Del är en egen sägen, om
dar, som man aldrig ännu afvclal, om en kärlek, som ännu icke ens fick blifva till*
om en tår slutligen, en enda af oskyldig längtan och saknad, men som i sitt fall
medförde undergången utaf en hel ätt af gudar och demoner. Detta tilldrog sig, såsom
sagt, i fordna lider, då gudarne ocb deras motståndare ännu befolkade jorden, ocb då
ödet rådde öfver verldeu. Dessa lider äro nu förgångna. Både gudar och demoner
hafva försvunnit, ocb med dem har äfven del blinda, hårda ödet dött ul. Sedan dess
har jorden öfverallt blifvil befolkad af ineuniskorna, om bvilka inan säger att de bära
sitt öde i sitt eget bröst.
Huru detta kommer sig till, vill jag ännu yppa.
Gudar ocb demoner, icke mer varande till i den yttre verlden, hafva nu
flyttal tillsamman i det inre af uienniskans bröst, och af denna förening bar ett
väsende uppstått, nog mäktigt att sjelft utgöra sitt öde. Väl lortsätles deu väldiga striden
mellan del goda och onda ännu dagligen, likasom fordom, men det sker nu på ett inrey
icke, såsom förut, mera på elt yttre sätt. Och emedan menniskan, såsom sjeif utgörande
den omedelbara föreningen af de båda kämpande makterna, i hvilkeldera lället som helst
och hvilken utgång striden än må taga, kommer all, såsom sagt, utgöra sitt eget öde,
så skall hon, om hon å ena sidao lider ocb straffas i och för det onda, äfven å andra
sidan kunna oskyldigt älska och Ömt gråta, utan att någonsiu beböfva rädas derför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
