Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fil
På de omkringståendes anleten utbredde sig härvid en onämnbar känsla af dyster
fas-a, af sorg och af ömt medlidande, och samma okända, fuktiga dimma, som nyss hade
omhöljt den sköna nymfens blickar, började nu äfven plötsligt alt breda sin slöja öfver
deras egna ögon. De greto. Tårar, stora, klara tårar strömmade utför deras kinder
och spriddes öfvcrallt omkring i gräset, der de (löto tillsammans och runtio ued i
källan. Men fåfängt försökte de att fylla denna, ulan fördunslade genast åter bort, som
en fräsande ånga.
Na skulle imcllertid domen gå i fullbordan. Ingen talte ett ord härom; men alla
visste, alt så måste ske.
De gingo ned till hafvets strand. På ena sidan ställde sig, i en halfeirkel,
guda-ynglingarne med sin anförare i spetsen, och emot dem, på andra sidan, de unga, sorgsna
nymferna med sin bleka anförerska i midlen. En hemsk tystnad utbredde sig
öfvcrallt, hemskare ännu än hafvets fräsande och demonernas tjut, hvilka äfven nu,
för en stund hade upphört. Då höjde den höga gudaanföraren långsamt siu
hand mot en i sender af de darrande nymferna. Fattad af den oemotståndliga
makt, som utgick ur hans framsträckta fingrar, började den arma då, mot hvilken de
riglades, att långsamt vackla, att baklänges skrida nedför stranden, och ut, långt ut i
hafvet. Kommen dit, förstenades först hennes fotter och underlif till cn hård, fast
grund. Hennes hvita bröst förvandlades så till mörka, skrofliga klippor. Ännu en slund
sågs hennes hufvud hålla sig uppe; men med en klagande lon försvann äfven detta,
och endast loppen på en vidlutbredd, ödslig klippö syntes teckna sig af mot horizonlen.
Delta var den förfärliga dom de måste undergå. Dystra, sorgsna åskådade
gudayng-lingarne sina vänninnors öde, och allt mera darrade öfvergudens hand för ju flera
som sjönko ned i halvet. Slutligen fanns blott en qvar på stranden. Det var hon,
sjelfva haus nyss funna älskling, den olyckliga, sköna öfvernymfen. När han nu
ån-gestfull lyfte sin hand mot henne, då började hennes anlete att åter lifvas. Hennes
blickar, som hittills varit sänkta, böjde sig, oeh hon mötte hans ögon med en Ijuf, en öm
blick, och hon begvnle sjunga några ord med en skär, dallrande röst, lik vindens
suck i hafvets säf, under det att hon småningom vacklade ned till hafvet utför stranden.
Hon sjöng till sin älskling, alt han ej skulle vara sorgsen lör hennes skull, alt
den makt som utströmmade från honom, uppfyllde hela hennes väsen med sällhet, att
hon ej skulle velat föredraga ett helt lif af evighet såsom förut, framför den enda stunden
vid källan. Hon sjöng sedan ett farväl till den gröna ängden och till de lummiga lundarne,
till solen och till sljernorna, som lyst henne, till hafvet, som så ofta badat henne och
i hvars svala sköte hon nu för alltid skulle sjunka. Hon bad slutligen, med slocknande
stamma, de båda gudaätterna, all förlåta henne för det som hon icke sjell visste.
När hon sjungit så, hade hon redan sjunkit ned i hafvet, hennes fötler och lif
hade stelnat, hennes bröst och skuldror förvandladts, och hennes hufvud, hvars sista
blick ännu med ömhet riktades mot stranden, hade blifvil till en mörk fjellspets på en
• •
dyster, naken ö. Annu en lock af hennes rika hår syntes glänsa på hafvet, men
äfven den försvann. Då, när äfven hon, den sista, försjunkit, då skakades åter nejden
af cn förlärlig slöt. Med ett tusentungadt dån fradgade åter hafvet upp och slog mot
stranden, ur det aflägsna fjellels inre brölo eld och flammor, och demonerna rusade derur
med rasande skri och vältrade stora sleuar öfver den gröna ängden och de lummiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
