Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag känner Zeiter endast genom hans sångstycken. Deras estetiska
uppfattning synes mig betydande och IräfTande i uttrycket, men deras furm är antiquerad.
— Förklara mig det något närmare, — sade Goethe.
— Vårt musikspråk — fortior jag — liar genom llaydn och Mozart blifvit
mera rikt, lcfvandc, blomstrande. Zellcrs melodi är alltid karakteristiskt deklamerad,
accentuerad och rvtmiserad, men lians tonfigurer — närmast beslägtade med Schulzes
och Reichards — äro numera föråldrade. Detta märkes mindre vid enkla sangmelodier
som närma sig till folktonen, men framträder bcslämdt i akkompagnementet. Zeltcrs
ackompagnement är sällan något annat än en nödvändig harmonifyllnad och den rytmiska
Hussens fullföljande. Mau har numera lyftat ackompagnemeulet till elt i känslans
uttryck deltagande språk. Om ers excellens vill göra ett försök genom alt spela basen
och mellanstämman utan melodien i någon sång af Zeiter, sä skall ni svårligen kanna
någon rörelse som sympatiserar med styckets uttryck; men samma experiment,
an-slälldt med en sång af Mozart, Wcbcr eller Beethoven ger elt helt annat resultat;
man känner här äfven utan melodien anslåendet af den känsla, hvars uttalande stycket
åsyftar. Musiken skall troligen en gång komma dcrhait a‘.l hvarje stämma lemnar
sitt om än ringa bidrag till uttrycket af känslan.
Jag hade råkat i ifver och häpnade sjelf öfver mitt långa tal. Men Goethe hade
med något sänkt hufvud och eflcrtänklig blick afliört mig; sedan jag tystnat, blcf han
några ögonblick slående i en tankfull lystnad.
Plötsligen gick han till flygeln som stod i rummet, öppnade den och sade: ”nåväl,
så gör då sjelf det föreslagna experimentet, livad man deducerar, bör man, om det
ar sant och klart, äf\en faktiskt kunna ådagalägga.”
Jag spelade först ackoinpagnemenlel till elt Zellers sångstycke, och dorcllcr det
till Klärchcns sånger ur Egmont: * Tromme In und Pfeifen”, af Beethoven, och
slutligen melodierna till båda.
”Godt”, sade Goethe sedan jag slutat, "vcrldcn skall i alla fall aldrig bli
stillastående, om än dess fortskridande stundom stör våra vanor och blir oss obcqvämt.
Ty jag vill icke dölja för er att edra exempel icke ha träffat mig såsom jag väntade
al er nya princip, som emellertid må gälla, blott musiken kan motsvara den. Men
deruti ligger för er yngre en farlig demon. Ni är genast till hands med nya idealer,
men hur går det med utförandet? er fordran alt hvarje stämma skall säga något,
låter rätt bra, ja, man skulle tro att den redan för längesedan bort vara känd och
ulöfvad af hvarje tonsättare, då den ligger förståndet så nära. Men om del
musikaliska konstverket kan fördraga elt strängt genomförande af denna grundsats och om
» . 1
detta icke verkar menligt på musikens njutande, deL blir en annan fråga, och ni skulle
göra val uti att ej allenast flitigt genomtänka ulan ock genoinexperimentera densamma.
Del giftas svagheter uti idén i all konst, men hviika i det praktiska måste
bibehållas, emedan man genom deras a/ldgsnande skulle komma naturen alltför nära
och konsten derigenom blefve oartistisk.
På den liden förstod jag ännu icke denna tanke. Jag yttrade derföre: ”Måtte
ers excellens bevärdiga mig med att till denna grundsats bifoga några förklarande ord”.
”Framdeles torde väl ett tillfälle dertill yppa sig”, svarade Goethe, ”öfvcrlänk den
sjelf under tiden. Ingenting öfvar anden mera än bemödandet att utgrunda det gål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
