Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marie Antoinette* Klaver.
Den 10 Augusti 1702 inträngde den ursiuniga folkmassan i Paris i Tuilerierna.
Den stormade genom alla rum och kom slutligen till drottningens musiksaiong, der
den fanu tillräckligt föremål för sitt förslörelsebegär, och redan var man i full verk-
samhet alt utkasta möblerna genom fönslerna.
En ung kanonier vid nationalgardel stod lutad mot en vägg och betraktade dessa
bedrifter. Hvad rörde det honom att speglarne krossades, alt de dyrbara taflorna
förstördes, alt bord och stolar skickades ut genom fönstret? Dessutom, hade han velat
hindra det, så skulle hans hufvud från höjden af en pikspets snart fått åskåda ofoget.
Sålunda lät kanonieren saken ha sin gång; men då ordningen kom till ett
praktfullt klaver, ett mästerverk i sin väg, så tyckte han att det gick för långt ocb ropade
ett dundrande ”håll!” åt de exequerande.
Detta rop verkade elektriskt på mängden.
Man stannade och öfverlade hvad som vore att göra med den djerfve
interpellanten.
Kanonieren sprang fram och ropade äuuu en gång: nhåll!n
— Ah bahl — svarade en ursinnig, den bastante låssmedeu Gamain. —
menar du med ditt skrik?
— Jag menar att du skall skona lådan. •
— Ocb hvarför det då? Den kan lika gerna som allt annat dansa ned i
trädgården. Hvartill tjenar denna förgyllda och målade koffert?
— livad den tjenar till? del skall jag straxt säga er. Det ges ingenting så
patriotiskt som denna koffert. I honom bo våra bästa sånger. Sätt ned den igen på
sina fötler, och när ni har öfvertygat er om sanningen af mina ord, så skall ni säkert
benåda honoin.
Kanonieren sökte eller en stol — fåfäng möda, då alla voro krossade eller
nedslungade i trädgården — och då han icke fann någon, ställde han sig framför
klaveret samt uppstämde "(^u ira”, Carmaguoieu med flera stycken af detta slag.
Den rasande mängden lyssnade uppmärksamt, derefter skallade ett jubelrop, och uu
började man dansa så länge någon förmådde röra sig.
Hvad
Ingen tänkte numera pä att förinta den melodiösa kofferten; man önskade den
fastmera allt välbestånd så länge som möjligt. Kanonieren tillstyrkte nu de trötta
dansörerna alt leinna salongen och hemta frisk luft i trädgården. Sedan de efter
mycket motstånd gält sina lärde, tillsperrade han dörren och kastade nyckeln ut
genom fönstret för mera säkerhets skull.
Då han ville aflägsna sig, blef han varse en bättre klädd man, som redan bland
sanskulotthorden väckt hans uppmärksamhet. Då klaveret stod pä språng, hade han
med tårfulla ögon blickat på kanoniereu och derefter liksom till bön lyftat sina
hopknäppta händer. Kanonieren hade derefter räddat instrumentet.
— Nå min herre, är ni nöjd nu?
— Ack, ni är-en engel!
— Ingenting mindre, jag är kanonieren Alexis. Och ni?
— Jag är Doublet, drottningens kluvcrslämmarc. Milt hjcrla ville brista när jag
såg dessa barbarer rusa in i musiksalongen, jag arbetade mig fram för alt om möjli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
