Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
: r , > –––
4 tf •
Carlo Broschi är en af Aubers yngre produkter: mera mild, mera fin, än dess
äldre broder, den vilde nFra Diavolo,” men också mindre originel och pikant. Den
sednare lörhåller sig till den förre som en orolig dag i det rörliga stadslifvet till en
blid sommarafton på landet. Vare dermed huru som helst; gifves denna opera medan
man vistas i Berlin, så bör man ej försumma att höra Formes, hvilken såsom Raphael
är helt och hållet i sitt element: hans spel är fullt af lif och qvickhet, hans sång vittnar
om en utmärkt melhod och en fint bildad smak. Formes’ tenor är ännu ovanligt mjuk
och klangrik, dock forcerar han ej sällan de högre tonerna väl mycket. — Fru
Her-r enburgcr-Tuczck (Carlo) är en bland publikens gunstlingar och förljenar alt vara
det. Hennes stämma, bildad för coloralurgenren, äger cn intagande Ijufhet, om än
dess första friskhet är förgången; i hennes spel och hela apparition ligger mycket
behag. Dock har hon del felet alt stundom sänka sin intonation. Fräul. Trietsck (Casilda)
går föga öfver medelmåttan. Någon egentlig basso profondo eger Berliner operan icke.
Opcra-orcheslern är allmänt känd såsom förträfflig; det i våra tider ofta till
öf-vermått anlitades, k. blecket spelar här en helt annan rol än i smärre orcheslrar, dels
emedan det här behandlas med mycken diskretion, dels emedan det belvdligen
neutraliseras af de 24 violinerna, motsvarade af ett afpassadt antal altar och basar.
Konstprakten i Berlins operasaldng är verldsberömd och beböfver således här ej
beskrifvas. Vi vilja blott framlyfta den vackra lankan alt till föremål för skilderierna
ej blott välja den antika mvthens personligheter, hvilka ändock för musiken gjort så
litet, utan ock sjelfva tonkonstens förnämsta representanLer, hvars förträffligt målade
afbildningar i sinnrik gruppering pryda prosceniet och plafondeu.
På operan i Stockholm ser man under mellanakterna endast faderlösa och enkor,
hvilka med hopplös undergifvenhel blicka på den obevekliga fågeln som aldrig vill lyfta
vingen. *) Här deremot försvunno damerna till en stor del efter ridåns fall.
Förvånad såg jag efter dem, och fann att de promenerade i de eleganta korridorerna, eller
hvilade på kanapéerna eller ock pröfvade sin toilelt framlör speglarnc i småsalougerna
som befinna sig i närheten**).
*) Dock vilja vi minnas att stora våningen i operahuset varit upplåten för damerna, ehuru sällan
begagnad.
**) Det gnmla operahuset, uppbygdt på Fredrik den Stores befallning 1740—1742, invigdes
sistnämnde år med Grnuns opera »Cleopatra,» hvartill compositören sjelf hade i Italien anskalTat
sångarpcrsonalen. Efter en tillvaro af mera a’n 100 år, nedbrann delta theaterhus år 1843, till
följd, såsom det tros, af ett i den ballet som saintna afton gafs, allossadt skott, hvars
förladdning larer linfva anländt något brännbart ämne. Redan den 7 December 1844 invigdes det nya
praktfulla operahuset, som i det yttre erbjuder helt och hållet samma anblick som det gamla.
Angående ornainenlerna i salongen nämna vi blott att de 8 qvinliga statyerna i proscenium på
Törsta radens barriere äro arbetade af YVichmann och föreställa : klokheten, glädjen, qvickheten,
konstens genius, sanningen, fruktan, critiken och oskulden. Plafondmålningarne, som föreställa
Apoltos inträde i Olympen, äro af Schoppe; de 11 medaljongerna innehålla afbildningar af stora
tyska tonkonstnärer; i hufvudfältet öfver proscenium ser man porträtterna af Gluck, Beelhoven,
Mozart och Weber. Plafonden i den stora kungliga logen är målad af Klöber. Salongeu
rymmer 3000 åskådare; i förbindelse med theatern står en lysande concertsal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
