Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I thcaterverldcn gifvas. såval som i den borgerliga, tider af missvext och torka,
som skulle bringa mycket bekymmer öfver den resande konstvännen, om icke sångens
fader på annat sätt sörjde för honom.
En förmiddag gick jag under den Linden och närmade niig till operaplalsen, hvars
anblick ingaf mig den tanken: »månue man i afton ger Eidclio? eller Egmont med
fieelbovens musik?» — Allischen upplyste emellertid alt detta ingalunda var häudelsen;
den bjöd nämligen på ”Satanella”! — Med en suck öfver satans sa uppenbart bedrifna
spel vandrade jag vidare, dä plötsligt mitt öra träffades af Iväuue djupa F-moll-accorder
som banade sig en väg till Ass-dur, för all genast derpå falla in i C-moll.
”Hvad! ger man Egmont på gatan, då han ej slipper in på scenen?’’ utbrast jag
förnöjd och följde ljudet. Utanför Königswache slod en liten här af martialiska
artister med sin lika käcke kapellmästare i spetsen, som Iramför partituret med stadig
hand förde kommandostafven. Denna tappra orchester höll mig skadeslös för Salanellas
ränker, genom att utföra Egmonls-ouverturen med förträfflig ensemble och eldigt
föredrag; äfven var arrangementet ganska lyckadt. Naturligtvis saknades icke en
mångtalig publik. Högst belåten med min morgon-concert och ännu mera med det tecken
till en allmännare musikalisk kultur som den innebar, fortsatte jag min vandring.
M
» . I
Berlins musikkultur sträcker sig ej blott till scenen och militärväsendet; äfven
kyrkan har rättvisa anspråk på en andel i denna välgerning, och den har ej utebliTvit.
Den som en gång öfvervarit gudsljensten i dömen, försummar den säkert aldrig så
länge han vistas i Berlin, och sedan han lemnat staden, skall minnet ej låta domchovens
toner saknas vid haus andaktsöfning.
Domchören är verldsberömd och förtjenar att vara det. Dess repertoir omfattar
populära hymner af en enkel men värdig stil, hvilka alltid sjungas utan
accoinpague-ment. Sopran- och alt-partiernp utföras, såsom bekant är, endast af gossröster.
Sångarnes intonation är korrekt; aldrig stör någon sväfvande ton den bländande
klarheten i deras harmonier. Förträfflig är ock deras nyans, helst delta messa di voce,
hvars herrliga svällande och bortdöende verkar en i sanning religiös lyftning.
Önsk-ligt vore att Berlins domebör funne efterbildning på flera ställen; men organiserandet
och vidmakthållandet af ett sådant institut erfordrar en Nicthardls förmåga.
Jag begaf mig till kyrkan en söndagsmorgon i god tid, ty jag ville för ingen del
gå miste om något, samt önskade derjemte ock erfara, om liturgiens öfriga del slod i
harmoni med den musikaliska. Efter en slunds förlopp hörde jag en darrande
dur-Ireklang, om hvars ursprung jag råkade i tvist med mig sjelf, emedan den, som jag
tyckte, ej lät nog kaotisk för att vara sammanringning; men icke dessmindre var det
verkligen en sådan.
Nu klingade, rent och skärt, utan något föregående anslag, det första accordct
från ehören. Efter denna ingåugshymn börjades altargudsljensten, hvarvid chören
sjöng responsorierna. Efter bönen sjunger chören ”amen” i fyrstämmig harmoni.
Stundom omvexlar prcslens läsning med chörsången, stundom upprepar eller fullföljer
denna de af preslen upplästa språken — allt anordnadt på ett lika sinnrikt som reli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
