Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omfladdrad af sirener och sylphider, utgör första aktens början ; hans hemlängtan och
flykt ur berget, dess slut. — I andra akten uppträder han vid läflingssängen på
Warl-burg som landlgrefvcn tillställt, och hvars prisämne är en skildring af kärleken. Några
reminiscenser från saisonen i berget som undslippa Tannhäuser, låta alltför hedniskt i
prisdomarncs ortodoxa öron samt leda till upptäckten af hela äfvenlyret, hvarpå han
skickas (ill Rom lör att göra bot för sin Ijenstgörning i bergseollcgium. — I tredje
aklen återkommer Tannhäuser från Rom, men skröplig och slagen, ty den helige
fadren har ej velat bestå honom någon absolution. 1 dessa brydsamma omständigheter
kommer han ihåg del trefliga llörselbergel, och undrar om icke fru Venus ännu
minnes honom — och rikligt, denna förträffliga fru är genast tillhands samt vinkar
honom tillbaka. Helt förnöjd ämnar han just stiga in i berget, då en gudfruktig
riddersman som åskådat hela spökeriel, i förskräckelsen utropar: ”Elisabeth!”
Tann-häuscr, som i brådskan icke kommit alt tänka på henne, tappar conccplernu vid denna
interpellation. Men Elisabeth, som alltsedan Tannhäusers flasco vid sångarfesten
blifvit ännu heligare än lörut, råkar just i detsamma alt dö ; Tannhäuser lar sitt parti
och gör desslikes efter allting gått så illa, fru Venus retirerar in i berget och något
vidare passerar icke.
Tannhäusers librett är, på det hela taget, ej sämre än många andra, och röjer
onekligen en viss litterär bildning. Slutfallet
är emellertid, såsom man lär linna,
tragisk verkan, hvilket Jäil händer i
något ’.för snöpligt för alt frambringa någon
••
pietistiska tragedier. Afven är dess motivering ej rikligt tillfredsställande, ty
visserligen biet’ Tannhäuser hårdt näpst, för det han cj genast kunde inse en predikosjuk
frökens företräden framför lefuadsglädjens gudinna. I pjesen såväl som i musiken skall
romantiken pålagligen utgöra hufvudelemenlct; men någon romantisk (läkt förspörjes
ingenstädes, oaktadi trolleri-apparater och mystiskt-pielisliska formler ej blifvit sparda.
é
Musiken till Tannhäuser har varit föremål för liflign diskussioner. €omponislen
tycks hafva ansett åtskilligt i det dramatiska niusikväsendet, till och med sådant som
genom de klassiska mästarne vunnit helgd,, beböfva en reform, och deruti torde bau
haft rätt. Hans vänner hafva påstått att han lyckats lillvägabringa denna reform, och
% • 0
deruti torde de haft orätt.
Vi vilja i få ord söka fastställa hvad som i det musikaliskt-dramatiska
formväsendet erfordrar, samt hvad icke erfordrar reformatoriska åtgärder.
Man vet i hvilken mördande formförslelning musiken ännu i början af förra seklet
var försjunken. Matlheson berättar — exempelvis — i sin vJ\~eu-erujfncles Orchester>
(1713) om sin tids pedanter, hvilka påstodo all ingen borde erkännas för componist,
som ej förstode hebräiska och i urtexten tagit reda på Dccachordum Davidis, Cythara
Po!ychordn, med flera rara anliqviletcr. Joseph Haydn fördref pedanterna, befriade
del konstsköna frårt det lärda möglet samt iklädde det en värdig och faltlig form.
Mozart fulländade verket och skapade för operan ett system, som bragte denna
konst-genre till dess eulminationspunkt. Särskildt har han visal till hvilken punkt den
musikaliska formens sjelfsländighct kan och bör föras, för alt i full kraft kunna verka
dramatiskt. Rylhm, melodi, harmoni, instrumentation, allt målar med de lifligasle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
