Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De praktfullt upplysta salarne i Café da feu utgjorde på den liden
samlingsstället för de parisiska beaux-csprits, som för tillfället voro på model; livarje aflon såg
man dem der oeh med dem en niängd unga herrar ur de högre stånden, konstkännare och
konst-enlusiaster samt artister, ti vilka kommit till Paris för all beundra oeh, om
möjligt, äfven beundras ; doek inträffade det sistnämda pä den tiden mera sällan än i
våra dagar.
Sålunda hände äfven denna gång att ett sällskap af brokig blandning mottog
våra vänner vid deras inträde. Nästan alla yngre notabiliteter, som Paris kunde
uppvisa, voro, fördelade vid åtskilliga bord, här att skåda, omgifne af anhängare,
beundrare, kritici, o. s. v.
Vid alla bord hörde man liögljudt doceras, tvistas, vederläggas. Partierna yttrade
sig för och emot — kort, del var olidligt larm, och fältropet var nu som alltid: G/uck
och Piccini. Fastän äkta Parisare och fullkomligt vana vid del bullrande samtalet i
en kalesalong, tycktes dock våra vänner till en början vara mest angelägna om en
lugnare plats. En lättfotad gar^on lastlogs, qvarhölls, examinerades, och snart sulto
de unga männerna i ett nätt sidokabinett.
Utom dem funnos blott tre personer i rummet: den ene, redan till åren, satt
midlcmot ingången i ett hörn vid ett litet bord, som endast var bcslämdt lör en
person; en pelare beskuggade honom sä att man ej kunde urskilja hans ansigtsdrag;
makligt tillbakalutad i sin länstol, trummade han sakta med högra handen pä bordel;
hans mot höjden riktade blickar tycktes ej blifva varse dc inträdande, och äfven
framdeles syntes han ej gifva akt på livad som föregick kring honom.
Närmare ingången, midlför del bord hvarvid vara vänner tagit plats, suto de båda
öfriga männerna. Den yngste al dem var knappt 20 år gammal: del var en vacker
eldig fransman, ej storvext, men en lin t byggd; hans mörkblå ögon blickade fritt
och otvunget’; snitten af lians profil egde betydelse, mun oeh haka påminde om
antiken, hans ansigte hade denna vackra bruna färg, som är Provcncalerna egen; lians
stämma var angenäm, hans rörelser fria och raska, hans klädsel nästan torllig, men
snygg och anständig. Med denna angenäma företeelse bildade tians grannes iigur en
sällsam kontrast. Denne tycktes vara omkring 30sår ocli liknade lemligen den
skildring som Didcrot gifvil om llaineaus brorson, endast var lian ej sä lang ocli mager,
lians rörelser förrådde något kraltlösl och osjelfstäudigt och hans liela väsende
uttrycket af trumpen lötnskbel. Hans liufvud var bcläckt al eu borstig opudrad peruk;
ansigtsdragen voro slappa och bade kunnat kallas uttryckslösa, om ej de skelande
Ögonen liadc fulländat del frånstötande intrycket af del hela. Hans franska uttal var
dåligt och förrådde Sacbsarcti.
”Förlåt, min herre!” — sade den vngre vänligt — ”förlåt, om jag besvärar er
med mina mänga frågor; men ni är ju eu tysk, och det måste ligga er sjell om
hjer-lat, att vi fransmän ratt förstå alt uppskatta er store landsman, som för oss öppnat
banor, dem vi förr ej anat ! ni är sjell artist, kompositör — ni vet sjell* huru myckel
vi uro skyldige den stora mästaren. S.ig, livad känner ni om honom? och tror ui
lian skulle försmå all med vänligt råd bista eu yngling som vill del bästa?”
Den andre kastade eu skelande sidoblick pä den ifrige talaren, och svarade med
clt falskt leende: ”Hm — ja — ui vill böra talas om hr Giuck? nå, rätt gerna! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
