Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Fruklar ni det sednare?" frågade Sebastian.
%
— Nej, herr kantor; jag tilltror Friedemauu styrka nog alt åler resa sig.
— Ater resa sig? — Herre, gdr saken kort och säg mig förhållandet med min son.
— Nåväl då! ni har som en hedersman uppfostrat er son; men, min ärade herre,
ni sjelf känner icke verldcns gäng i vära dar tillräckligt for alt förebygga alla de
faror hvilka bota en yngling, som utan ledare och rådgifvare Irädcr ul i veriden. Er
son kände af vcrlden dittills endast fädernehuset och Thomaskyrkan. Då kallas ban till
Dresden. Man mottager honom såsom den berömde Sebastian Bacbs son och forstø
lärjunge; snart visar det sig alt han sjelf redan är mästare i sin konst, (ifverallt finner
hau beundran ; de höga lyfta, de lägre smickra honom. Hvad under då, om han fattas
af en svindel och glömmer sin egentliga ställning? — Dock, han skulle snart nog
återfunnit det rätta, emedan han rätt väl förslår all urskilja skenbart och väsendlligl; men
då skulle det malheureusement falla sig så att den unga grefviunau Briihl valde
honom till sin musikmästare — med ett ord: er son älskar henne. —
”Är pojken rasande?" utbrast gubben fortörnad och spraug opp från stolen.
”Sakta, pappa lilla!" inföll pagen lugnande: "om ni kände den unga grefviunan, så
skulle ui finna att en ung man, sådan som er son, omöjligen kunde underlåta att
förälska sig i henne, isynnerhet om hon lägger an derpå, och pardicu! hon bar i detta
hänseende icke låtit något felas!”
Sebastian sjönk åter ned i sin stol med en bekymrad uppsyn. Pagen fortfor:
"Fricdemaun har manligen kämpat mot sin böjelse, men den lilla comlessen släppte
ej sitt tag!
"Arma Friedemann!" suckade den gamle
— Sedan lidelsens första vansinne var öfverståndet, tänkte han på sin fader. Han ville
lösslila sig — men förmådde ban del? förhållandena visade bonom omöjligheten att
vinna ert bifall. Skulle han då onödigtvis störa lugnet i ert hjerta, i ert bus? hau
0
vilie allena bära allt; det var ädelt, inen gjorde honom dess mera olycklig, ty han,
för hvilken sanningen var det högsta, blef hycklare mot sin fader.
”Intet mera, herr von Schorbitz!" sade Sebastian bedröfvad.
— Jag har endast föga att tillägga, hr kantor. Friedemanns samvete plågade
ho-nom dag och natt. men ännu mera fruktan alt blifva röjd. Ofta förtvillade hau om
sin kraft att längre kunna bära delta tillstånd. För alt göra det möjligt sökte han
förströelse i kretsen af äldre och yngre libertiner. Så fann jag honom, jag, som sjcll
förfelat mitt lif! jag hade gerna bistått honom, men jag fann att ögonblicket derfor
ännu ej var kommet. Hans smärta var ännu för frisk! på liden hoppades jag och
sökte blott bevara honom från alltför vilda sällskaper. Då fattade han sjelf ett raskt
beslut. — hau har nfbrulil sitt förhållande med comlessen —
"Lofvad vare Gud!” utropade Sebastian glad; men pagen fortfor sorgsen:
"Hör mig till slut, hr kantor: ministern har upptäckt alltsammans, ilan svor
er sons förderf — det har jag förebyggt; men att Friedemann måste leinna staden,
det kunde jag icke hindra.
"Det skall ni icke heller!" inföll Sebastian raskt och bestämdl. "Min stackars
gosse mästc härifrån; han behöfver Iröst, och den kan lian endast finna hos mig.”
"Han far således visa sig för er?" frågade Scherbitz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
