Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvilken fråga! hvilken fader förmår förskjuta sitt olyckliga barn? och huru
olycklig min arma Friedemnnn måste vara — herre, det inser jag, ty jag känner hans
eldsjäl bättre än någon annan! för honom till mig. Alt han alltid älskade sin fader,
del vet jag; men han skall ock lära alt hysa förtroende for honom.
”Förträfflige gubbe!” utbrast Scherbilz rörd, i det han hjertligen tryckte Sebastians
hand; ”hade jag egt en sådan fader som ni — jag skulle vid fyrti år icke varit page!
Gudskelof! Friedemnnn är räddad.”
Han lemnade rummet. Sebastian såg bedröfvad efter honom och sade tankfull för
sig sjelf:
”Och vet du då huru jag är till mods, och att äfven jag icke får tala ren sanning,
om jag vill rädda gossen! — min skönaste dröm har (lytt — drömmen all uti min
förstfödde förvärfva mig en vän, ren och sann, sådan jag i mitt hela lif forgafves sökt!
— men nu finner jag del: den trognaste vän, den renaste glädje är konsten! hvar
skulle jag hemla tröst, om jag icke hade henne? pris och tack vare dig, du eviga
väsende, som ål jordens barn gaf benne till ledsagarinna geuom lifvel!”
lian gick ut i den närliggande mörka salen, der ett litet men förträffligt verk af
Silbermann var uppställdt; han öppnade klaviaturen, anslog några fulla ackorder och
började sedan den sköna melodien till den gamla psalmen af Paul Gerhard:
”Befiehl du deinc Wegt
Und was dein Herse kränkt
Der allertreusten Pflege
Des, der die Himmel lenkt.”
Allt rikare och fullare klingade tonerna och sväfvade genom rummet ut i del fria,
der säkert mera än en sorgsen vandrare hemtade tröst af dem.
I ett praktfullt dekoreradt gemak, magiskt belyst af en astrallampa, hvilade på en
svällande ottoman Faustinu Hasse, den skönaste qvinna och den största dramatiska
sångerska måhända ej blott på sin tid.
Hon bar ett enkelt hvilt negligé af det finaste stoff; det konungsliga anletet var
blekare än vanligt, och ett vemodigt drag kring munnen mildrade den stolthet, som
eljest herrskade i de markerade dragen.
”Låt honom komma iu!” sade hon vårdslöst till kammarjungfrun som anmält ett
besök. Denna aflägsnade sig och genast derefter inträdde den allsmäklfge grefve Briihl
under nästan ödmjuka bugningar.
Faustina besvarade hans helsnitigar med en flyktig nickniug och visade på en stol,
utan alt förändra sin kcqväma ställning. Ministern tog plats och började leende: rMitt
sena besök torde förvåna er, min nådiga Signora?”
• •
— Annu känner jag ej dess anledning.
— Ab, den är helt enkel. Ni vet att jag är en excmplarisk äkta man: nåväl,
om fjorton dagar inträffar min gemåls födelsedag, den jag ämnar fira med en liten féte;
men den skulle i glans öfvergå alla féler i verlden, om Fnustina Hasse ville med sin
närvaro hedra den. Ni låter mig säkert icke be forgafves, Signora?
— Jag sjunger inte, herr Minister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
