A ABRAHAM eller Abram betyder »Fadern är upphöjd». (För de historiska problemen i samband med A. se art. Patriarkberättelserna.) A. som religiös idealgestalt och föredöme spelar en framträdande roll inte endast inom judendomen utan även i kristendomen och Islam. I 1 Mos. skildras A. som Guds lydige tjänare och som den förste mottagaren och bäraren av Israels utkorelse. Särskilt under tiden efter exilen fick A. och Jahves välgärningar mot honom stor betydelse för folkets utkorelsevisshet. Denna tanke skymtar även i N. T. och Jesus vänder sig med skärpa mot föreställningen att härstamningen från A. skulle utgöra en garanti för Guds välbehag (Matt. 3: 9; Joh. 8: 39). Av speciell betydelse blevo orden i 1 Mos. 15: 6 »Och han trodde på Herren; och han räknade honom det till rättfärdighet», som för Paulus fick den innebörden, att A. blev rättfärdig, icke genom gärningar, utan genom tro (Rom. 4). Rättfärdiggörelse genom tro gavs alltså »i förväg» åt A., och alla de som »låta det bero av tro» äro A:s barn och bli välsignade tillika med honom (Gal.3:6ff.). Genom rättfärdighet av tro äro de kristna A:s barn, även de som icke tillhöra Israels folk (Rom. 9:7; Gal. 3: 29). Föreställningen om A. som Guds vän och förtrogne har sin rot i berättelsen om Jahves besök hos A. i Mamre (1 Mos. 18, särskilt v. 17). Även denna idé möter framför allt i efterexilsk tid (Jes. 41:8; 2 Krön. 20:7) och har även upptagits i N. T. (Jak. 2: 23) och i Koranen (Sura 4:124). Samma föreställning möter även i den arabiska benämningen på A:s stad Hebron, Al Chalil, »Vännen». A:s grav i Hebron vördas ännu i dag av araberna som en av Islams viktigaste helgedomar. Litt.: se under artiklarna Moseböckerna, Patriarkberättelserna. G. G. ABSALON, ærkebiskop af Lund (ca. 1128 —1201). A. var søn af stormanden Asser Rig i Fjenneslev på Sjælland og tillhørte således den mægtige Hvideslægt, der i den følgende tid var nær ved at overstråle selve kongeslægten i indflydelse. Hans barndom faldt i en urolig tid, hvor landet lå ubeskyttet som bytte for de vendiske sørøvere. På gården i Fjenneslev opdroges i de samme år Knud Lavards søn, Valdemar, den senere konge, og der knyttedes mellem ham og A. et venskab, der varede livet ud. Tidligt bestemtes A. for den gejstlige Iøbebane og sendtes til Paris for at opnå tidens bedste uddannelse. Han havde her tilknytning til klosteret St. Geneviève og tilegnede sig tidens mystisk prægede teologi samt det universalkirkelige samfundssyn, der hørte hjemme i de kirkelige reformkredse. Omkr. midten af 1150.erne må A. være vendt tilbage til Danmark, hvor situationen i disse år var præget af skarp modsætning mellem det kirkelige reformparti, der under Eskils* magtfulde ledelse stræbte efter at forme landet efter kirkelige højmiddelalderlige ideer, og kongemagten, som trængte hårdt på for at tilegne sig den politiske ledelse i landet. Med A. træder der en mand frem, som efter slægt og opdragelse og efter sit personlige forhold til Valdemar helt måtte være kongedømmets mand. Men denne mand var samtidig kirkens tjener, vant til at færdes i internationale kirkelige kredse; hans forestillinger om kirkens stilling og krav var næppe væsensforskellige fra dem, man kunde finde hos Eskil. I A.s person forenedes de to store modsætninger, og han var derfor i sjælden grad egnet til at virke som formidler og brobygger. Hans første store indsats var ikke af kirkelig art. 1158 valgtes han til biskop i Ros- 2