ANDLIG DOMSRÄTT 4. En dogmatisk eller systematisk-teologisk förståelse av läran om Anden vinnes endast utifrån N. T:s av det eskatologiska motivet bestämda grundsyn. Denna är klart att avgränsa från å ena sidan en spiritualistisk uppfattning, som sätter det andliga i motsats till det materiella-kroppsliga, och å andra sidan en filosofisk, som låter det andliga vara lika med kultur och andeliv i motsats till natur. Enligt kristen tro är A. den tillkommande tidsålderns livsprincip. Den står icke i motsats till vare sig kultur, natur eller materiell kroppslighet, utan till synden. Men såsom Guds helige A. har den genom Kristus trätt in i denna syndens värld, och genom densamma äro det tilkommande |ivets krafter verksamma redan i denna världen. Se även Den hellige ånd. Litt.: R. Reitzenstein, Die hellenistischen Mysterienreligionen (3 ed. Leipzig 1927); J. G. van der Leeuw, Das Feuer der Schöpfung (Düsseldorf 1928); F. Büchsel, Der Geist Gottes im N. T. (Gütersloh 1926); de dogmhistoriska standardverken av Ad. Harnack, Fr. Loofs och R. Seeberg; Erich Schæder, Das Geistesproblem der Theologie (Leipzig 1924); dens., Die Geistfrage in der neueren Theologien (i Zeitschr. für syst. Theol. 1926); se vidare litt. under Den hellige ånd. Hj. L. ANDLIG DOMSRÄTT kallar man den domsrätt, som utövas av kyrkan genom dess egna organ. Sin bibliska begrundning har a. i Matt. 18:15—18 och har vuxit fram ur den gamla kyrkans botinstitut. (Jfr Bot.) Den kom tidigt att omfatta även civila och kriminella mål och reglerades närmare i den kejserliga lagstiftningen på 300- och 400-talen. Det mest karakteristiska för a:s utveckling under medeltiden är den så småningom skeende utvidgningen av dess kompetensområde till att omfatta allt fler förseelser, även rent världsliga, samt tillkomsten av nya skärpta strafformer (kroppsstraff, böter, fängelse). Högste innehavare av a. var påven, men den utövades inom de olika stiften av biskopen" vid visitationer och prästmöten eller av dennes ombud, t. ex. prosten*. Den omfattade både präster och lekmän, och kyrkans bann* drabbade såväl konungar som världsliga stormän. För den 87 universella medeltidskyrkan var målet att ersätta eller att åtminstone komplettera den världsliga lagstiftningen, och i kampen för kyrkans frihet blev a. en viktig programpunkt. Under a. hörde enligt den kanoniska rätten* först och främst de andliga målen (causae ecclesiasticae eller spirituales). Hit räknades alla mål rörande läran, sakramenten, kulten och disciplinen. Då äktenskapet var ett sakrament, föllo även äktenskapsmäålen under a. Till den hörde även de s.k. blandade målen (causae mixtae) om ed och edgång, om ocker och testamenten o.s.v. Med hänsyn till synden (ratione peccati) kunde nästan alla världsliga mål förvandlas till andliga. Som ett särskilt sakralt ämbetsstånd erhöll prästerskapet tidigt av den världsliga överheten särskilda privilegier. Hit hörde privilegium fori eller prästs frihet från världslig rätt och privilegium canonis eller prästs okränkbarhet. Underställda a. voro under medeltiden även de s. k. personae miserabiles (änkor, faderlösa, fattiga och pilgrimer). Med uppkomsten av särskilda territorialkyrkor och en starkare furstemakt började — tidigast i England — en reaktion mot den utvidgade och skärpta a. Av stor betydelse även för den katolska kyrkan blevo härvid reformationen och senare upplysningen. Formellt fasthöll visserligen den katolska kyrkan ännu under 1800-talet vid anspråket på att döma även i världsliga mål, men i praktiken var det annorlunda. Även i katolska länder har den en gång så omfattande a. undan för undan sekulariserats och inskränkts till de andliga målen: res spirituales eller res spiritualibus annexae, som formuleringen lyder i den systematiskt överarbetade sammanfattningen av den kanoniska rätten i den nya Codex juris canonici av år 1918. Enligt denna är hierarkien med påven i spetsen innehavare av a. som antingen är ordinarie d. v.s. förbunden med ett ämbete eller delegerad. I England, där utvecklingen i mångt och mycket gått sin egen väg, upprättades av Vilhelm Erövraren särskilda kyrkliga domstolar (ecclesiastical courts) för att ut- 88