öva a. över både präster och lekmän. Dessa mot medeltidens slut mycket impopulära domstolar fortsatte även efter brytningen med Rom, då konungen blev högsta instans i stället för påven. Under 1800-talet inskränktes a. betydligt. Privilegium fori upphävdes 1827, och testamentstvister och äktenskapsmål liksom en rad andra mål lades under världslig rätt. Sedan 1800-talets slut har ett intensivt arbete på en reform av det kyrkliga domstolsväsendet pågått fast utan resultat. Inom de lutherskakyrkorna kom reformatorernas lära om skillnaden mellan andligt och världsligt regemente att betyda en väldig inskränkning av a:s omfång. I Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) inskärptes sålunda, att biskoparna enligt evangeliet eller enligt gudomlig rätt endast äga att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida mot evangeliet och utan mänsklig tvångsmakt — den hör till det världsliga regementet — men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. Ha biskoparna någon världslig makt t. ex. i äktenskapsmål, ha de det på grund av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare. Även om förhållandena gestaltade sig något olika inom de olika landskyrkorna, kom dock utvecklingen i stort att gå i samma riktning: prästernas särskilda ståndsprivilegier försvinna förr eller senare och a. sekulariseras. Äktenskapsmäålen, som enligt reformatorisk uppfattning hörde till världslig rätt, förlades i det evangeliska Tyskland till särskilda konsistorier och i Danmark och Norge 1542 till domkapitlen* och stiftslänsmannen, senare till de s. k. tamperetter, bestående av »lärde män» eller präster (D. L. 1—2—17). I Själlands stift fungerade 1681 —-1771 konsistoriet vid Köpenhamns universitet som tamperett. Dessa äktenskapsdomstolar avlöstes både i Danmark och Norge 1797 av de allmänna domstolarna. I Sverige och Finland handlades äktenskapsmålen av domkapitlen. I 1686 års kyrkolag gjordes emellertid en bestämd skillnad mellan andlig och världslig doms- 89 ANDLIG DOMSRÄTT rätt i dessa mål, och genom lag om äktenskaps ingående och upplösning av den 12/11 1915 upphävdes i Sverige den a. d. i äktenskapsmäål. I Finland hade detta redan skett genom 1869 års kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan. Medeltidskyrkans privilegium fori begränsades i de lutherska kyrkorna till klagomål mot präst i »andliga saker» (lära, ämbetsförvaltning och leverne). Enligt den danska Kirkeordinansen av 1539 skulle präst i andliga mål dömas av prosten (eller biskopen) i stiftslänsmannens närvaro. Denna »prosträtt» består sedan 1806 av prosten och en civil domare; i Köpenhamn av en för varje gång tillsatt kommission. Appellationsinstans blev i Danmark »landemoderne», för vilka särskilda bestämmelser utfärdades 1618 och i D. L. 1—3—9 till 14. Som domstolar bestå dessa av stiftslänsmannen som ordf., biskopen och prästens egen länsman som bisittare. I Norge fungerade biskopen och stiftsamtmannen som appellationsinstans (den s. k. konsistorialrätten) från »prosträtten». Högsta instans blev 1661 Højesteret. Genom rättegångsreformen 1887 avskaffades i Norge alla andliga domstolar, och a. övergick härmed till världslig rätt. I S v erige och Finland utövades »kyrkans dom» över präst av biskopen och från 1570-talet av biskop och domkapitel. I den kungl. förordningen av den 11/12 1687 föreskrevs, att biskop och domkapitel skulle döma i de mål, som egentligen angå präster och lärare, »vad deras ämbeten och fel vidkommer uti lära och leverne». Överordnad instans blev Hovrätten, från 1731 i alla mål. Högsta instans var Kungl. Maj:t. Föreskrifterna om straff av prästs ämbetsbrott kompletterades sedan under 1700-talet, främst genom 1723 års privilegier, men stor oklarhet rådde beträffande omfånget av denna domsrätt. I lagen av den 8/3 1889 fastställdes därför, att vissa uppräknade brott skulle dömas inför världslig rätt, medan andra i första instans skulle handläggas av domkapitlen. Genom lag av den 30/6 1948 upphävdes i princip a. över präster i Sverige (jfr Domkapitel). Om förhållandena i Finland se art. Domkapitel och beträffande a. i övrigt se art. Kyrkotukt. 90