BERGSPREDIKAN kunnas, är det messianska riket. I denna världen och i denna tiden har himmelriket gjort sitt inträde, men ännu är det icke kommet i sin fulländning. Den tillkommande världens krafter äro redan förhanden, men i det fördolda. Så bevarar ordet om himmelriket sin eskatologiska karaktär såsom något på en gång närvarande och tillkommande. Endast mot denna bakgrund få b:s fordringar sin mening. Bergspredikans innehåll är »evangelium om riket». Detta framträder klart redan i ingressen, i »saligprisningarna» (3:83—12). Grunden till att Jesu lärjungar kunna prisas saliga är, att »dem hör himmelriket till». Med detta ord både börjar och slutar saligprisningarna (v. 3, 10). Vad många profeter och rättfärdiga under flydda generationer längtat efter men icke fått se, det hade lärjungarna fått uppleva. De fingo vara med om den messianska tidens inbrott. Messias stod redan mitt ibland dem, och de fingo med honom ingå i det nya riket; därför, och uteslutande därför prisas de saliga (jfr Matt. 13:16). Efter några korta ord om lärjungarna såsom jordens salt och världens ljus följer (5:17—20) den stora programförklaringen för det nya riket och dess förhållande till det gamla förbundet. Jesus var kommen för att upprätta himmelriket; det var hans uppgift att bringa något fullkomligt nytt. Men detta betydde icke, att han kommit för att upphäva det gamla, utan för att föra detta till sin fullbordan. G.T. (»lagen och profeterna») pekar fram emot Messias-Kristus och vittnar om honom, och Kristus är dess uppfyllelse, dess fullbordan. Men det nya riket kräver en ny rättfärdighet, som är bättre än den gamla och överträffar de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet. I Guds rike gäller endast Guds rättfärdighet (jfr 6:33), den rättfärdighet, som Jesus var kommen att upprätta. Vad denna nya rättfärdighet innebär, utföres närmare i 5:21 —48 i de stora antiteserna (»Det är sagt till de gamla... Men jag säger eder») angående dråp, äktenskapsbrott, skilsmässa, edgång, motstånd mot oförrätt samt kärlek till ovänner. I kap. 6 följa i anslutning till 327 judisk tradition Jesu ord om allmosa, bön (»Fader vår», v. 9—13) och fasta, om Gud och Mammon samt om att icke göra sig bekymmer för morgondagen, och i kap. 7 ordet om grandet och bjälken, om bön och bönhörelse, om den trånga porten, om falska profeter (om trädet och frukten) och om det tomma »Herre, Herre», varefter b. avslutas med liknelsen om huset på hälleberget och på sanden. Under hela kyrkans historia har b. utgjort ett problem. Det som vållat tolkningen svårigheter har framför allt varit de utomordentligt tillspetsade kraven och frågan huruvida de över huvud taget kunna förverkligas i en tillvaro sådan som vår. Bland de svar, som under skilda tider givets på denna fråga, må några representativa här anföras. 1. Den medeltida teologien sökte lösa svårigheten med hjälp av distinktionen »bud och råd» (praecepta och consilia). Under det att buden rikta sig till alla kristna och äro förpliktande för alla, rikta sig »de evangeliska råden» * till en begränsad grupp av kristna, till munkståndet, fullkomlighetens stånd, som genom deras uppfyllande förvärvar en särskild förtjänst. B:s krav äro att betrakta icke såsom bud, utan såsom råd och äro därför icke förpliktande för alla. 2. Alltifrån kristendomens äldsta dagar ha enskilda kristna liksom vissa grupper och sekter gjort gällande, att b:s krav vore att uppfatta såsom allmängiltigt förpliktande bud, som böra vara normerande icke blott för den enskildes utan också för samhällets liv. Från denna synpunkt har man ställt sig avvisande mot privat egendom, mot rättsväsendet, mot statens användande av maktmedel, mot krigstjänst o.s. v. Den mest uppmärksammade enskilde representanten för en dylik åskådning under det sista århundradet är Leo Tolstoj. Hit höra ock den radikala kristna pacifismen (kväkarna) och vissa former av den religiösa socialismen. 3. Med utgångspunkt från reformationens syn på lagen såsom en »tuktomästare till Kristus» har man gjort gällande, att det 328