C CALVIN, Jean, fransk-schweizisk reformator, f. i Noyon i Picardie 1509, d. i Genève 1564. Efter humanistiska och juridiska studier i Frankrike kom C. där i kontakt med evangeliska kretsar. 1532 utgav han en kommentar till Senecas »De clementia», men 1533 upplevde han en s. k. plötslig omvändelse (subita conversio). Han betraktade Gud såsom ett allsmäktigt majestät, som av människan med påföljd av en evig förbannelse kräver obetingad lydnad. C:s omvändelse sker s. a. s. i juridisk form: människan måste, utan förbehåll, lyda den Allsmäktige, såsom hon måste lyda samhällets lag. Denna C:s personliga upplevelse, där viljan plötsligt anses ändra sin riktning under straffets hot, torde ge en psykologisk förklaring till hans förfaringssätt mot sina kyrkliga motståndare: på samma sätt som samhället kräver laglydnad, och den trotsige måste underkasta sig ett straff, på samma sätt betraktas Gud såsom en allsmäktig lagstiftare, vars vilja det gäller att med alla till buds stående medel genomdriva. C:s religiösa genombrott tvang honom 15353 till landsflykt ifrån det katolska Frankrike, och han begav sig till Basel. Där utgav han 1536 sitt dogmatiska huvudverk »Institutio religionis christianae», som han sedermera flera gånger omarbetade och utvidgade. — S. å. kom han till Genève, där det kyrkliga reformationsarbetet redan hade påbörjats av Farel. C. blev den egentliga ledaren av reformationsverket. Han åsyftade ingenting mindre än att uppbygga hela samhällslivet på teokratisk grundval: Gud betraktades såsom den egentlige härskaren i staden, och C. ansåg sig såsom hans organ vara förpliktad att med straffhot genomdriva hans vilja. Redan 1537 genomdrevs, att ej blott tillträdet till nattvarden, utan ock rätten att 505 vistas och förvärva medborgarrättigheter i Genève gjordes beroende av att vederbörande med ed förband sig till en av C. författad trosbekännelse. Oppositionen lät dock ¢j länge vänta pă sig, utan C. och Farel avsattes och landsförvisades 1538. C. begav sig nu till Strassburg och fortsatte där sina litterära arbeten. Så utkom t. ex. den 2:a, utvidgade uppl. av »Institutio» 1539. Efter en politisk kris i Genève kallades dock C. redan 1541 tillbaka dit. Han fortsatte nu där sitt reformationsverk ännu strängare än förr: staten måste enl. hans mening vara en kyrkans tjänare för bekämpande av kätterier. Ären 1542—46 hängdes i Genève 58 personer och 76 brändes. Mest uppseende väckte C:s förfarande mot spanjoren Miguel Servet, som på hans föranstaltande greps vid ett tillfälligt besök i Genève, dömdes till döden och brändes. Sina teokratiska principer utvecklade C. i sina »Ordonnances ecclésiastiques», som rådet 1541 upphöjde till lag i staden. Till kyrkoregementet höra enligt C:s skrifttolkning fyra ämbeten: 1) predikoämbetet, 2) skol- och lärarämbetet, 3) kyrkotuktämbetet och 4) diakonämbetet. Kyrkotukten — det för C. centrala — handhaves av le consistoire, som består av pastorerna och 12 av rådet utsedda lekmannaäldste. Religiösa avvikelser likställas med borgerliga förbrytelser och straffas i svårare fall med landsförvisning eller döden. Teologisk åskådning. Som utgångspunkt för en redogörelse för C:s teologiska åskådning torde lämpa sig hans avståndstagande ifrån skolastikens* spekulativa teologi. Tillhörande den andra generationen under reformationen går han i denna punkt i Luthers fotspår. Såsom Luther varnar människan för det hädiska uppstigandet till 506