CALVIN Jean Calvin. Porträtt av okänd konstnär. Guds majestät, så uppfattar C. såsom teologiens uppgift att icke utreda Guds väsen i sig, utan hans förhållande till människan (non qualis est Deus apud se, sed qualis erga nos; Inst. I, II, 35,2). C. utvecklar utifrån denna utgångspunkt en sträng och legalistisk biblicism: Guds vilja är lag, som med straffhot måste genomdrivas. G. T. träder i förgrunden och även Kristus uppfattas oftast av C. såsom en ny, sträng lagstiftare för ett heligt liv. Vidare bygger C. på en intellektualistisk och voluntaristisk psykologi: han menar, att det är det mänskliga intellektets uppgift att ur bibeln hämta fram den gudomliga sanningen och viljans uppgift att sedan obetingat underkasta sig densamma (officium voluntatis est eligere et sequi quod bonum intellectus dictaverit; aspernari et fugere quod ille improbarit; Inst. I, XV, 185, 7). Då den religiösa sanningen så anses vara av samma inre kvalitet som vanliga teoretiska omdömen, kan man förstå, att C. ej kunde i oppositionen mot sin församlingsordning se annat än dumhet och illvilja, som det gällde att genom prediko- 507 ämbetet och kyrkotukten tvinga till underkastelse. Vidare måste hänsyn tagas till C:s sätt att definiera evangeliet. Enligt honom är det evangeliets uppgift att icke låta människans hjärta bliva fästat vid denna världens glädje, utan att föra henne till den kommande odödligheten (evangelium hominum corda non in praesentis vitae laetitia detinet, sed ad spem immortalitatis evehit; Inst. 1I, X, 405, 3). Härmed sammanhänger även C:s spiritualistiska antropologi: människan har en okroppslig själ, och målet för henne är därför det himmelska, immateriella livet (anima substantia incorporea, corpori tamen indita, ad coelestis vitae meditationem conditus fuit homo; Inst. I, XV, 182, 6—8). — Syndafallet betraktas av C. ej så mycket såsom personlig skuld som enligt det skolastiska betraktelsesättet såsom ett eländigt tillstånd (miseria humana), då de världsliga nöjena ej kunna tillfredsställa den okroppsliga själen. C:s intellektualistiska psykologi och hans kyrkotukt bilda därför en organisk helhet: människans intellekt skall av predikoämbetet undervisas om hennes himmelska mål, och hennes vilja skall förmanas och vid behov med stränghet tvingas till underkastelse under Guds lag. I sin rättfärdiggörelselära är C. anhängare av den s. k. imputativa rättfärdiggörelseläran: Kristi rättfärdighet räknas den syndiga människan till godo (in Christo et extra nos iusti reputamur coram Deo; Inst. III, XI, 183, 2—4). Här torde man kunna hos C. konstatera ett reformatoriskt inflytande närmast ifrån Melanchthon och andra s. k. bibelhumanister. Till denna imputativa rättfärdiggörelselära, som gör rättfärdiggörelsen till en statisk engångsakt, ansluter sig C:s legalistiska helgelselära: det gäller för den troende att sträva till ett änglalikt liv redan här på jorden. C. finner visserligen detta vara mycket svårt, men dock ej omöjligt att genom den Helige Andes krafter, som den troende i nattvarden blir delaktig av, dagligen komma närmare till (nihil magis difficile est quam angelicam vitam in terrae sordibus meditari, totam ingenii vim 508