DANIELS BOK brukar betecknas som G. T:s enda fullständiga apokalyps, ehuru det strängt taget endast är dess senare hälft som är i egentlig mening apokalyptisk. Kap. 1—6 utgöras av berättelser om D. och hans tre vänner, vilka trots förföljelser förbli trogna mot sin Gud, medan kap. 7—12 innehålla D:s syner angående det judiska folkets öden fram till frälsningstidens inbrytande. Alltsammans är förlagt till Babel under det 6:te årh. f. Kr. Ätskilliga skäl göra det emellertid nödvändigt att datera D.-boken till en långt senare tidpunkt. Dit höra ett flertal anakronismer och historiska misstag i teckningen av den äldre efterexilska tiden. Om D.-boken hör hemma i 500-talet, blir det vidare en gåta, varför den ej upptogs i den först omkr. 200 f. Kr. avslutade profetkanon utan placerades bland hagiograferna. D. omnämnes inte heller i »fädernas lov», Syr. 44—49 från omkr. 200 f. Kr., vilket tyder på, att D.- boken ej existerade vid denna tid. D.-bokens berättelser och framför allt dess syner med deras skildring av det alltmer tilltagande betrycket för de fromma leder oss i stället till den grekiska perioden, som historiskt korrekt skildras ända fram till religionsförföljelserna under Antiokus Epifanes. På Alexander den Stores död syfta t. ex. 2:41 och 8:21 f. Vidare omtalas, att hans välde delades i fyra riken, 8:8, 22; 11:4. Två av dessa riken tilldra sig speciell uppmärksamhet, nämligen Egypten under ptoleméerna och framför allt Syrien under seleuciderna. Försöken att genom politiska äktenskap upprätta vänskapliga förbindelser mellan dem antydas i 2:41—43. Den mest detaljerade skildringen av dessa riken finna vi i kap. 11, som i själva verket utgör en första rangens historisk källa. Allra ut- 551 förligast beskrives Antiokus Epifanes och hans förföljelser mot judarna, 11:21—39. Även på andra ställen utpekas han som den konung hos vilken ondskan kulminerar, 7:8, 20 f.; 8: 9—12, 23—25; 9: 26 f. Antiokus förbjöd all judisk religionsutövning, vanhelgade templet och uppförde ett altare åt den olympiske Zeus på det gamla brännoffersaltarets plats. Det får anses som säkert, att D.-boken är ett dokument från just denna tid, d. v. s. kort före Antiokus’ död år 164 och att den ger, inte en profetia, utan en förklädd historisk skildring. Oenighet råder emellertid om, huruvida boken i dess helhet stammar från denna tid. Många forskare anse, att berättelserna äro av äldre datum samt att de tillkommit och cirkulerat oberoende av varandra för att sedan av författaren till synerna samlas och förenas med dessa. Ett alltjämt olöst problem utgör D.-bokens tvåspråkighet. 1: 1—2: 4a samt kap. 8—12 är avfattat på hebreiska, resten på arameiska. Somliga forskare mena, att hela boken ursprungligen förelåg på hebreiska, men att en del därav gått förlorad och ersatts med hjälp av en arameisk översättning. Andra anse däremot, att det ursprungliga språket är arameiska men att början och slutet översatts till hebreiska för att underlätta bokens upptagande i kanon. Möjligt är, att tvåspråkigheten har sin grund i berättelsernas och synernas olika tillkomsthistoria. En annan omdiskuterad fråga gäller D.- gestalten. I Hes. 14:14, 20 och 28:3 nämnes en D., som emellertid tydligen måste uppfattas som en forntida gestalt och möjligen står i samband med den i en Ras S c h a m r a-text omtalade D. Däremot är ett samband mellan denne och D.-bokens hjälte 552