osannolikt och försöken att i den senare återfinna en historisk gestalt sakna grund. D.-boken har till syfte att trösta och stålsätta folket i prövningens tid och förkunna den stora vändpunkten, då den gudsfientliga makten skall slås ned för alltid och den gyllene tidsåldern ta vid. Denna vändpunkt i historiens lopp är omedelbart förestående, ja den kan exakt dateras och ligger just vid slutet av den händelseräcka, som skildras under användande av den inom apokalyptiken omhuldade föreställningsarsenalen av siffertal och kalkyler, syner och drömmar o. s. v. D.-bokens värde ligger i dess religiösa budskap, som i korthet kan sammanfattas på följande sätt. Historien står under Guds kontroll, men framför allt vid historiens slut blir Guds initiativ uppenbart. Den stora vändpunkten som D.- boken ser fram emot, är nämligen inte ett resultat av den historiska händelseutvecklingen utan åstadkommes därigenom, att Gud själv bryter historiens lopp och upprättar sitt rike, där all ondska och allt motstånd mot Gud är borta. De som skola besitta det nya riket kallas »den Högstes heliga», 7:22, 27. Till dessa räknas både levande och döda. D.-boken talar inte om någon allmän uppståndelse från de döda, endast om ett uppvaknande för somliga, både goda och onda, 12: 2. Se även Apokalyptik, Eskatologi, ståndelse. Litt.: S. R. Driver, The Book of Daniel (Cambridge Bible, Cambridge 1900 med senare nytryck); Aa. Bentzen, Daniel (Handb. zum A. T. 1:19, Tübingen 1937); H. H. Rowley, The bilingual problem of Daniel (Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft N. F. IX, 1932, s. 256—268, Giessen 1932); H. H. Rowley, Darius the Mede and the four world empires in the Book of Daniel (Cardiff 1935); H. H. Rowley, The relevance of apocalyptic. A study of Jewish and Christian apocalypses from Daniel to the Revelation (2 ed. London 1947; av stort värde framför allt ur teologisk synpunkt). G. G. DANMARK. 1. Den danske kirkes historie begynder officielt med Ansgars* ankomst til det sydlige Slesvig i begyndelsen af det 9. årh., men han er mere en symbolsk skikkelse end en virkelig kristendommens for- UPP- 553 DANMARK midler; han nåede ikke vidt, og sporene af hans værk forsvandt hurtigt. Til trods for at både den tyske kejser og ærkesædet i Hamburg gjorde sig gældende ved midten af det 10. årh., og bl. a. foranledigede den første fyrstedåb (Harald Blåtand ca. 960) er det nok mere vikingetidens engelske impulser, som har ført en organiseret kristendom til landet end den tyske indflydelse. Især Knud den stores tid i begyndelsen af det 11. årh. har i så henseende været meget givende. Midt i samme årh. udbyggedes den danske kirke med 9 bispedømmer, som 1103 løstes fra Hamburgs overhøjhed og sammen med Nordens øvrige bispestole lagdes under ærkesædet i Lund. Forbindelsen med pavestolen var nu en kendsgerning. Samtidig indførtes tienden, og næsten alle landets gamle stenkirker (75 % af de nuværende) rejstes i det 12. årh. som følge af denne kirkens finansielle og dermed også politiske selvstændighed. Ved årh.s midte indblandedes kirken ikke blot i tronstridigheder, men også i internationale forviklinger. Under Eskil* af Lund var de ledende kirkemænd afgjort gregorianere og bekæmpede den af Frederik Barbarossa påtvungne kirkepolitik. Efter bitre kampe kom det 1170 til en udsoning mellem konge og ærkebiskop; den fejredes ved en kirkefest, hvor kongens far proklameredes som helgen og hans søn kronedes. Ved kirkens formidling indførtes arvekongedømmet,. og udsoningen blev basis for en enestående storhedstid, politisk, kirkeligt og kulturelt. 1241 afbrødes den harmoniske tilstand. Landet kom påny ind i alvorlige tronstridigheder og indblandedes samtidig i de heftige kampe mellem kejser og pave. Resultatet viste sig i en række bitre kampe mellem konger og ærkebisper, og landets totale opløsning og sluttelige undergang er i høj grad knyttet til disse oprivende stridigheder. Ikke des mindre var selve den lundensiske kirkeprovins det eneste, som holdt folket sammen i ulykkesårene og på den kirkelige enhed opbyggedes et nyt rige, som med Margrethe blev det førende unionsland. I senmiddelalderen gik udviklingen også i 554